Kolloidala silverpartiklar är mindre än 100 nanometer men varje partikel innehåller, trots den ringa storleken, ett enormt antal silveratomer, De som sitter i ytan joniseras och bildar giftiga silverjoner.
För ovanlighetens skull är Tandvårdsskadeförbundet överens med myndigheterna, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, om bedömningen av kolloidalt silver som livsmedelstillskott. Under den beteckningen får det inte längre säljas men distributörerna kringgår förbudet genom att saluföra silvret som vattenreningsmedel, och propagerar för medicinsk användning på internet.
Det finns numera många studier över giftigheten av nanosilver och i en ny studie från Spanien undersöktes hur nedsvalt nanosilver fördelas i råtta och i vilken form det återfinns. Studien anger inledningsvis att forskning har visat att silver nanopartiklar är giftiga för hud, lever, lungor, näthinna, nervsystemet och fortplantningsorgan. Tidigare studier har också visat att de minsta partiklarna (22, 42 och 71 nanometer), tillförda till möss, ackumulerar i lever, lungor, njurar, mage, testiklar och hjärna. Större partiklar, 323 nanometer, ger ingen ackumulering.
I nuvarande studie undersöktes i vilken form silvret återfinns i vävnaderna hos råttor efter nedsväljning av en lösning med 15 nanometer kolloidalt silver dagligen under en till tre månader. Tillförseln ökade starkt silverhalten i lever och njurar (cirka 30 gånger högre, jämfört med kontroller). och var speciellt kraftigt förhöjt efter tre månader. Levern ansamlade mer silver än njurarna.
Utsöndring skedde både via avföring och urin, mest i avföringen. När man undersökte halten efter ytterligare en period om en månad utan silvertillförsel fanns inget silver i avföring eller urin, men halten, framför allt i levern, var fortsatt hög, något som visar att silver binder hårt till vävnaderna. I njurarna återfanns metallen i njurbarken, men i levern homogent distribuerat. Silvret i njurarna återfinns huvudsakligen bundet till det cystein-innehållande proteinet metallotionein (innehåller mycket svavel), i likhet med kadmium och kvicksilver, men i levern var det bundet till andra högmolekylära proteiner. Protenbindningen visar att silvret föreligger som silverjoner.
