Material för tandreglering innehåller vanligtvis metaller som korroderar i munmiljö, med både toxiska och allergiska risker.
I den mån det är möjligt bör man undvika metaller i munnen, men när det gäller tandreglering kan det ibland vara nödvändigt att använda det av medicinsk-kirurgiska ändamål eller kosmetiska orsaker. Ibland går det att undvika metaller genom att använda plast- eller gummiband för att få tänderna på rätt plats, men det kan vara svårt att få metallinriktade tandläkare att gå ifrån invanda vanor och göra sig extra besvär.
Om metaller nödvändigtvis måste användas så kräv att metalldelarna inte fästs ihop med silverlödningar. Ring om nödvändigt till tandteknikerlaboratoriet. Olika metaller i kombination ökar korrosionen. Banden eller trådarna är oftast av rostfritt stål, innehållande järn, krom och nickel. Silverlödningarna innehåller silver, koppar och zink. Föroreningar av andra metaller kan förekomma.
En ny studie har undersökt avgivandet av metalljoner när metallband, med eller utan silverlödning, placerades i en odlingslösning, innehållande odlade celler från lever eller munhåla under 24 timmar. Dessutom undersöktes överlevnaden av celler och DNA-skador orsakade av oxidativ stress (fria radikaler).
I lösningen med lödningar uppmättes silver, kadmium, krom, koppar och zink och järn och nickel i både banden med och utan silverlödning. Prov med silverlödning var starkare giftigt på de odlade cellerna än prov utan lödning (28 % respektive 66 % överlevande celler).
Både prov utan och med lödning orsakade brott på DNA med det med lödning i dubbelt så stor utsträckning. En speciell test visade att skadorna orsakades av bildning av fria radikaler.
Forskarna anser att man bör undvika silverlödningar och istället använda lasersvetsning då metallerna smälter samman utan lödning och risken för korrosion minskar.
En utförlig sammanställning av risker med tandregleringsmaterial finns i Tf-bladet nr. 3, 2013.
