Jaro Pleva, som är korrosionskemist, har under ett flertal år specialstuderat kvicksilveravgången från amalgam. I följande artikel gör Pleva en kritisk granskning av senare års forskningsresultat.

Det finns mycket att upptäcka i litteraturen om den omdiskuterade “låga” exponeringen för kvicksilver från tandamalgam. Nedan återges och kommenteras några publicerade data om:

• Bakteriernas inverkan på upplösning av kvicksilver från amalgam,

• I. Skares och K-O Frykholms data om kvicksilver i avföringen hos amalgambärare.

Bakteriell korrosion

Det är känt, att bakterier kan omvandla kvicksilver från metall eller salter till metylkvicksilver, som lättare tas upp i tarmen. En omvänd process, de-metylering, är också möjlig. Omvandlingen kan ske i naturliga vatten, eller i levande organismer, hos människa både i munnen och i matsmältningskanalen. Kvicksilver kan även oxideras till jonform, Hg 2+ , av väteperoxid, som är en metabolisk produkt från vissa bakterier.

Ett intressant arbete, som förtjänar mera uppmärksamhet, har publicerats 1985 av D. Örstavik på NIOM, Oslo/1/.

Han undersökte den bakteriedödande effekten hos nio olika amalgamprodukter, och samtidigt mätte han mängden upplösta metaller. Tabell 1 sammanfattar resultaten.

Tabell 1

Upplösning av kvicksilver, silver och koppar ur nio olika amalgamprodukter i närvaro av bakterier Streptococcus mutans, som är en beståndsdel av bakteriella beläggningar (plaque) i munhålan. Amalgamproverna vägde 2.2 gram och har varit inlagda i fem milliliter av en näringslösning vid 37 C. OBS! att en enda fyllning kan avge upp till 45 ggr mer Hg än WHO-gränsvärdet. Genomsnittet för samtliga amalgam var tio gånger gränsvärdet. (TLV = Threshold Limit Value = Gränsvärde).

Se tabell i relaterat material i slutet av artikeln

Det är uppenbart, att det rör sig om bakteriell korrosion, där normalt förekommande bakterier i munhålan antingen kan oxidera eller metylera kvicksilvret i amalgamet, och därmed göra det lättlösligt och lättare, att ta upp både genom slemhinnor och i tarmen.

OBS! vidare, att de förbjudna kopparamalgamen inte alls har frigjort mer Hg än de övriga typerna, i snitt ligger de i nivå med medelvärdet.

I det verkliga livet är naturligtvis den bakteriella korrosionen endast en av flera nedbrytningsprocesser, vid sidan av de olika typerna av elektrokemisk korrosion, inklusive den galvaniska, samt abrasion.

Så ser det alltså ut med det “stabila” amalgamet, om munnens naturliga flora får verka.

Som vanligt kommenterar varken Örstavik eller hans chef Ivar Mjör den toxikologiska betydelsen av NIOM’s egna mätningar. Amalgamet är trots allt “stabilt” och exponering för kvicksilver “försumbar”.

Tyvärr undersökte Örstavik inte den kemiska formen hos de upplösta metallerna. Lösligheten av metalliskt kvicksilver i vattenlösningar är alldeles för låg för att kunna förklara de höga koncentrationerna i försöket. Sannolikt oxiderar kariesbakterierna kvicksilvret enligt Clarksons modell /2/ till den lättlösliga jonen Hg 2+ med hjälp av väteperoxid som mellanprodukt. Metylering kan inte heller uteslutas, och den skulle öka Hg-upptaget i tarmen och på slemhinnorna.

Vid de uppmätta halterna av toxiska metaller i Tabell 1 är det inte så konstigt att bakterierna dog, i fyra fall till 100%. Däremot är det märkligt, att forskaren inte frågar sig om det är önskvärt att döda inte bara kariesbakterier, utan även alla andra bakterier i munnen och i hela matsmältningskanalen utan urskiljning.

Tarmens bakterieflora är livsviktig för organismen. Den påverkas av kvicksilver, det kan uppstå Hg-resistenta stammar, som samtidigt blir resistenta mot antibiotika /3 /. Detta kan vara ödesdigert, när man behöver sätta in en verksam behandling med antibiotika.

Försöken visar också, att höga halter tungmetaller kan lösas upp från amalgam utan abrasion, så att Hg troligen inte finns i avföringen i form av avnötta partiklar, utan i löst form, som lättare tas upp.

Inte heller Skare /4/ hittade några partiklar i avföringen. Kvicksilvret finns i avföringen sannolikt i joniserad form, bundet till proteiner, och möjligen i metylerad form.

Amalgamrelaterat kvicksilver i avföringen

Efter 150 år av amalgamanvändning håller vi på att konstatera, att urinhalterna av kvicksilver inte ger något tillförlitligt underlag för bedömning av kvicksilverexponeringen utan att den huvudsakliga utsöndringsvägen är avföringen. Denna har dock aldrig använts för kliniska analyser. Därmed har man under 150 års tid med säkerhet även feldiagnosticerat och felbehandlat ett stort antal kvicksilverförgiftade människor, inte bara tandpatienter utan även yrkesmässigt exponerade personer.

Nedan har samlats litteraturdata om Hg-halterna i avföringen hos amalgambärare. Tabell 2 ägnas enbart de nyare svenska mätningarna och den procentuella andelen av kvicksilver som utsöndras i urin resp. i avföringen. Övriga kända litteraturuppgifter om kvicksilver i avföringen hos både människa och djur med amalgam i tänderna finns samlade i en översikt “Dental mercury – a public health hazard”, som publicerats i Israel i år /5/.

Tabell 2

Utsöndring av kvicksilver i avföringen hos amalgambärare. Tabellen är baserad på data från Skare och Engquist / 4/. För jämförelse : Världshälsoorganisationen WHO’s gränsvärde för exponering är 45µg totalt Hg per dygn.

Se tabell i relaterat material i slutet av artikeln

Det finns i Tabell 2 ett klart positivt samband mellan antalet amalgamfyllningar och mängden kvicksilver i avföringen. Däremot finns ett negativt samband mellan totalt utsöndrat Hg och kvicksilver i urinen.

*Man kan sammanfatta de viktigaste punkterna på följande sätt: *

1. Kvicksilver utsöndras främst med avföringen, mycket lite i urin. Det betyder, att urinanalys inte visar en eventuell exponering för kvicksilver, och kan inte användas för diagnosen.
2. Den procentuella andelen av Hg utsöndrat i urinen tycks sjunka med ökande amalgambelastning. Den amalgamfria kontrollen utsöndrar hela 28%, de flesta andra mindre än 10%, oftast omkring 5% av den totala utsöndrade halten (avföring + urin). Detta är en bekräftelse på litteraturuppgifter, bl.a. Lamm & Pratt /6/ samt Boyd m.fl./7/, att kvicksilver försämrar njurarnas förmåga att utsöndra kvicksilver, och sannolikt även andra skadliga ämnen.
3. Kvicksilvret avgår inte endast från den Hg-fattiga metallurgiska fasen gamma-2, utan huvudsakligen från den Hg-rikaste fasen gamma-l. Denna är den helt dominerande beståndsdelen både i konventionellt silveramalgam och i de nya kopparrika “non-gamma-2” amalgamtyperna. Följaktligen minskar inte patienternas Hg-exponering genom införande av de moderna amalgamtyperna.

1. Hg-ånga är endast en av de olika formerna av kvicksilver som totalt frigörs från fyllningarna. Det visar inte minst Örstaviks /1/ arbete, sammanfattat i Tabell 1, samt Hg-halterna i avföringen, d.v.s. i matsmältningskanalen. WHO’s och andra myndigheters uppskattningar om maximal exponering 21µg Hg/dygn är därför kraftiga underskattningar. De tar inte hänsyn till upptagning direkt genom tanden (därom vittnar de välkända metallmissfärgningarna på tänder med fyllningar), samt i magtarmkanalen.

Det är på sin plats att även kommentera det officiellt ofta åberopade arbetet av Frykholm/8/. Han har gjort mätningar av Hg i urin och avföring efter iläggning av amalgamfyllningar på både människor och hundar.

Man kunde då observera höga halter, upp till 87000µg/dygn, av Hg i avföringen dagar och veckor efteråt (längre tid har halterna inte följts upp). I urinen däremot var Hg-halterna något dygn efter iläggningen så låga, att Frykholm bestämde sig för att dessa var försumbara, och därmed även exponeringen. Halterna i avföringen bortsåg han ifrån, på ett så att säga dentalt vetenskapligt sätt. Icke desto mindre övertogs hans felaktiga slutsatser mer än gärna av hela det odontologiska etablissemanget.

Jaro Pleva

*Litteraturförteckning *

1. Örstavik D. Antibacterial properties of and element release from some dental amalgams. Acta Odont.Scand. 1985; 43:231-239.

2. Clarkson TW. The uptake and disposition of inhaled mercury vapor. In: Potential Biological Consequences of Mercury Released from Dental Amalgam. Proc.Conf.Swed.Med.Res.Council, Stockholm, 9-10 April 1992.

3. Summers AO, Wireman J, Vimy MJ, Lorscheider FL. Increased mercury resistance in monkey gingival and intestinal bacterial flora after placement of dental “silver” fillings. The Physiologist 1990. 33(4):A-16.

4. Skare I, Engqvist A. Amalgam restorations – an important source to human exposure of mercury and silver. Läkartidn.(J.Swed. Physicians) 1992; 15:1299-1301.

5. Pleva J. Dental mercury – a public health hazard. Rev. Environ. Health 1993;10(1).

6. Lamm 0, Pratt H. Subclinical effects of exposure to inorganic mercury revealed by somatosensoryevoked potentials. Eur. Neurol. 1985; 24:237-243.

7. Boyd ND, Benedictsson H, Vimy MJ, Hooper DE, Lorscheider FL. Mercury from dental “silver” tooth fillings impairs sheep kidney function. Amer.J.Physiol. 1991; 261:1010-1014.

8. Frykholm KO. Mercury from dental amalgam. Its toxic and allergic effects and some comments on occupational hygiene. Acta Odont.Scand. 1957; suppl.15:1-108.