Psykiatern Ulrika Åberg har behandlat många patienter med amalgamförgiftning. Hon skriver härom sina tankar och erfarenheter när det gäller tungmetallers betydelse för den psykiska hälsan.

Som psykiater med mottagning för amalgampatienter ser jag många högst oprofessionella bedömningar av olika slags specialister som hävdar att patienternas besvär sannolikt är psykosomatiska. Jag får klart uppfattningen att dessa bedömningar oftast grundar sig på att man inte hittat någon vedertagen förklaring till patienternas besvär och inte på att man har några kriterier i sig som stöder påståendet. – Det är ofta löjeväckande att se hur läkare försöker hitta alla möjliga andra förklaringsmodeller när de inte vill ta till sig att patienten kan vara tungmetallpåverkad och/eller elöverkänslig.

Våga lyssna

Jag upplever att många av de patienter som lider av tungmetallpåverkan och/ eller elöverkänslighet och som blivit bemötta på ett ofta utomordentligt negativt sätt i sjukvården har farit så illa känslomässigt, socialt och ekonomiskt av det bemötande de fått av samhällets vårdinstitutioner att det primära i den behandling jag påbörjar är att visa att det finns läkare som vågar lyssna på sina patienter och ta till sig vad de berättar, även om patientens symtombild inte stämmer med vad läkaren lärt sig under sin utbildningstid utan kanske hör till de nya miljöbetingade sjukdomar som man får räkna med ökar i vår försurade och i mångt och mycket förgiftade miljö. Som miljömedveten läkare och psykiater med sinnet öppet för existentiella och andliga frågor och en strävan till helhetssyn vill jag alltså i första hand ge patienter som farit illa i vården återupprättelse.

Jag ser det i hög grad som en fråga om etik hur dessa patienter behandlas. Samtidigt som jag menar att det inte är vi läkare som engagerat oss i dessa frågor som gör avkall på kraven på vetenskaplighet utan de som medvetet vill dölja sanningar inom området. Dessa förhållanden är ofta så påtagliga för patienterna vid min mottagning att jag medvetet legat lågt när det gäller att i utlåtanden yttra mig om vederbörandes personlighet. Patienten är drabbad av samhällets ojusta sätt och skall inte behöva känna sig ifrågasatt som person. I övrigt upplever jag oftast mina patienter som känslomässigt friska med adekvata reaktioner och har mer och mer insett att det kan vara en fördel att ta med detta i utlåtanden.

Tankar och erfarenheter

Som barn- och ungdomspsykiater med starkt engagemang i frågorna kring tungmetallpåverkan har jag naturligtvis funderat en hel del på tungmetallernas betydelse för den psykiska hälsan och för deras betydelse inom psykiatrin. Dessa är mina tankar och erfarenheter i stort:

- En tungmetallpåverkad person är nedsatt i sin kraft, fysiskt och psykiskt, och har svårare att klara känslomässiga påfrestningar jämfört med om han/hon inte vore tungmetallpåverkad.

- Tungmetallpåverkan kan genom påverkan på centrala nervsystemet medföra bl.a. mer eller mindre uttalad trötthet, koncentrations- och minnessvårigheter, depressivitet, oro, ångest, stresskänsla, dåligt självförtroende, självmordstankar.

_- Enskilda patienter beskriver hur de i en del fall upplevt mycket tydliga samband mellan insättande av metaller i munnen och bristande kontakt med sitt känsloliv och hur de åter fått tillgång till sina känslor när metallen i fråga avlägsnats. Den s.k. alexitymi – svårighet att i ord uttrycka känslor – som beskrivits hos denna typ av patienter, behöver alltså inte vara ett medfött personlighetsdrag eller orsakat av en känslomässig störning utan kan vara ett symtom på tungmetallpåverkan. _

- En stark påfrestning av såväl fysiskt som psykiskt slag kan utlösa tungmetallbesvär.

- Vad många amalgampatienter har gemensamt är att de är envisa, ihärdiga, pliktmedvetna och mycket måna om att sköta sitt arbete även om de t ex knappt kan stå på benen. Detta kan förvärra sjukdomen i och med att de inte tillåter sig att ta den vila de behöver. I vilken utsträckning detta är ett personlighetsdrag som i sig medför större risk för att man blir sjuk av t ex tungmetallpåverkan och i vilken utsträckning den tungmetallbetingade stresskänslan gör att man har svårt att koppla av – alltså vad som är hönan och vad som är ägget – torde vara olika för olika individer.

- Enligt min uppfattning kan människors inställning till livet på en subtil nivå ha betydelse för utveckling av sjukdomar inklusive tungmetallförgiftning men därför kommer man inte ifrån att de har fått sin sjukdom och att den behöver behandlas. Om någon pga sin personliga läggning t ex är extra benägen att råka ut för olyckor, låter man inte bli att behandla de t ex skelettfrakturer eller andra skador som han ådrager sig.

- När det gäller att komma åt djupt liggande personlighetsmässiga faktorer är det en fråga om självinsikt hos patienten där endast en behandlare som fått patientens förtroende kan hjälpa patienten vidare. En behandlare som förnekar patientens besvär och hans upplevelser har ingen chans att uppnå det förtroende som krävs.

_Ulrika Åberg
leg. läkare, specialist
i barn- och ungdomspsykiatri_