Den 1 juni i år förbjöds användning av kvicksilver i Sverige och därmed merparten av all amalgamanvändning i tandvården. Från Tandvårdsskadeförbundets sida har vi då uppnått ett länge eftersträvat mål.
Problemen kvarstår dock när det gäller hur man ska ta hand om den stora delen av befolkningens kvicksilverbelastning. Man räknar med att 74 procent av den vuxna befolkningen har sina kvicksilverläckande fyllningar kvar. Det är cirka 30 ton kvicksilver som ?förvaras? i en alltmer miljömedveten befolknings tänder. Varje amalgambärare bidrar till den diffusa spridningen via avlopp, rötslam, krematorier och begravningsplatser.
Alla amalgambärare utsätts ofrivilligt för kvicksilver, silver och andra avskavda metaller varje gång de använder sina tänder med metallfyllningar. Fibromyalgi och kronisk trötthet, och de sen antiken välkända psykiska besvären som ångest, oro, irritabilitet kan ha sitt ursprung i amalgamfyllningar. Spridningen av kvicksilver har varit allmän och de flesta har lagat sina tänder med kvicksilverläckande amalgam. Vården gör ofta bedömningen att, många sjuka mer eller mindre har drabbats av epidemisk psykisk ohälsa i samband med teknikskiften eller att man inte klarar samhällets krav och blir utbränd.
Om förhållandet med påverkan av kvicksilver hade varit erkänt i sjukvården, hade läkare ställt frågan eller sett efter hur många amalgam patienten har, innan de skriver ut antidepressiva eller värk tabletter. Man har i stället gått motsatt väg från Socialstyrelsens sida. De läkare och tandläkare som har försökt att hjälpa de amalgamskadade har förföljts, trakasserats, varnats och i en del fall fråntagits sina legitimationer. Vårdgivarna har blivit lärda att inte söka orsaken till sjukdom och ohälsa utan sjukskriver på diagnoser, där inte sambanden med kvicksilvret eller andra metaller är tydliga, allt för att dölja de bakomliggande orsakerna.
Det anmärkningsvärda är, att de som blir känsliga för nickel, accepteras i vården, men inte de som är känsliga för det mycket giftigare kvicksilvret. Nu ser vi att det ena landstinget efter det andra förklarar att de inte tänker använda sig av den dispens som vissa sjukhustandläkare har utverkat för att få amalgambehandla de svårast sjuka patienterna. Heder åt dem som fattat de besluten. Hur kan tandläkare försvara, att använda dödskallemärkt gift till sjuka som inte på något sätt kan säga ifrån? Om hälso- och sjukvården lär av den saneringsteknik som har utarbetats av kunniga och intresserade tandläkare och läkare inom Tf, skulle onödig ohälsa kunna undvikas i framtiden.
Då metaller löses ut hela tiden, ur fyllningarna innebär detta, att också miljön utanför människan påverkas negativt. Allt rötslam innehåller rester av kvicksilver, silver och andra metaller från fyllningarna, till detta kommer en mängd oidentifierade kemikalier och medicinrester, som tillsammans kan bilda oönskade föreningar med värre påverkan på miljön än vi kan föreställa oss. Krematorier och begravningsplatser är källor som sprider det förbjudna kvicksilvret på ett okontrollerbart sätt. Allt sammantaget innebär att det skulle löna sig miljömässigt att ta bort amalgamet vid källan, hos patienterna, så att man minimerar de diffusa utsläppen så långt som möjligt.
Samhällets vinster både miljömässigt och samhällsekonomiskt skulle bli stora.
En enda sjuk 40-åring som slipper amalgambelastningen och kan börja arbeta helt eller delvis sparar två miljoner kronor åt statskassan (källa: ?Amalgam hälsa och pengar? av Lena Eriksson, 2000). Investeringen är mycket lönsam då genomsnittskostnaden för saneringen enligt Sveriges Kommuner & Landsting ligger runt 10.000 kronor per individ. Medel har sedan 1998 avsatts för tandvård enligt hälso- och sjukvårdens ramar, SFS 1998:53, men används inte i tillräcklig grad till de patientgrupper som skulle ha mest nytta av reformen. Denna är dåligt känd hos vårdgivarna och innebär krångel med förhandsprövning, som i sig avskräcker vårdgivarna att hjälpa sina patienter med ansökan. Våra grupper är klart underrepresenterade på grund av hur ansvariga i landsting och regioner har agerat. Med tydliga signaler från regeringen skulle fler kunna komma i åtnjutande av reformen och därmed minska både vårdbehoven och de totala kostnaderna för ohälsan. Detta kräver att man uppträder ärligt och erkänner att amalgamanvändningen inte bara är ett miljöproblem utan också en fara för människors hälsa, tvärtemot vad som hävdas från Socialstyrelsens sida.
Kemikalieinspektionen har inte haft de bindningar till odontologiska experter som SoS har och inser genom sina toxikologiska kunskaper, att kvicksilver är en fara både för människor och miljö. Vi kan inte arbeta för ett uthålligt samhälle om vi blundar för att det trots förbudet fortfarande finns tiotals ton av giftet kvicksilver i befolkningens tänder, samtidigt som man satsar stora resurser på att sanera de industrier som har använt kvicksilver.
Det krävs att slutsatserna i den senaste statliga utredningen ?Dentala material och hälsa SOU 2003:53? blir kända både inom vården och inte minst på Socialstyrelsen. De som utsatts för ?amalgamexponering? har inte bett om att få vara försökskaniner och de ska inte behöva ha kvar denna giftexponering resten av livet. De tandläkare och ?experter?, som fortfarande tror att amalgamet är stabilt, uppmanas att gå in på Tandvårdsskadeförbundets hemsida www.tf.nu och se hur kvicksilverångan avgår ur en 25 år gammal guldkrona som har suttit på en amalgampelare. Bilden är tagen med ultraviolett ljus och borde stämma till eftertanke hos dem som predikat amalgamets stabilitet. Det borde inte vara de sjuka, som måste bevisa att myndigheterna har haft fel, men detta har varit nödvändigt då både prestige och pengar hittills har styrt frågan. Alla är idag överens om asbestens, tobakens och alkoholens skadeverkningar.
Har man inget lärt av historien?
