Här på Sakab i Kumla står fyrtio ton kvicksilver. Tillräckligt för att döda hela Sveriges befolkning.
Det är resultatet av 25 års batteriinsamling. Nu ska kvicksilvret skickas till en tysk saltgruva. Lastmaskinen lyfter upp de sista fyra tunnorna med kvicksilveravfall och ställer in dem i långtradaren.
Chauffören Tommy Svedberg ser till att tunnorna står stadigt och gör sig klar att köra raka vägen ner till saltgruvan i Zielitz, tio mil väster om Berlin.
Kvicksilvret räcker för att döda oss alla!
Där ska tunnorna med gamla febertermometrar och kvicksilverbrytare ställas in i ett fack i saltgruvan. Sedan teglar man upp en vägg. Där ska det giftiga kvicksilveravfallet stanna kvar. För alltid.
? Det är bättre att de har skiten där nere, säger Tommy Svedberg.
Snart ska kvicksilvret från alla miljöfarliga batterier vi har samlat in i Sverige rulla samma väg och skickas ner för slutförvaring i den tyska gruvan.
Varje år tar Sakab i Kumla emot tusentals ton farligt avfall: lösningsmedel, giftig olja, PCB-avfall. De har tillstånd att förbränna nästan allting i sin specialugn eller lägga det på sin deponi för farligt avfall. Men inte kvicksilver. Kvicksilver är ett av de farligaste miljögifterna som finns. Eftersom det är ett grundämne kan kvicksilvret aldrig brytas ner. Istället lagras det i marken, matfisken och våra kroppar.
I trettio år har Sverige bara lagrat kvicksilversopor, utan att veta vad vi ska göra med dem. Men den 15 januari i år beslutade regeringen att gruvorna i Tyskland uppfyller kraven på ett säkert slutförvar. Åtminstone tusen år framåt. Kanske mycket längre än så, eftersom saltformationerna bildades för mer än tvåhundra miljoner år sedan.
? Det är en väldigt lämplig miljö för ett slutförvar. Det är torrt, all fukt tas upp av saltet. Och det är mycket billigare än att borra ett svenskt slutförvar, säger Hanna Eriksen, miljöchef på Sakab, som hittills har lagrat nästan allt kvicksilveravfall i Sverige.
En stor del av kvicksilveravfallet var hushållsbatterier, som svenskarna har haft i sina ficklampor, kassettbandspelare och blinkande kylskåpsmagneter. Hanna Eriksen drar på sig skyddshandskar och öppnar en plåttunna som står utanför kvicksilverlagret. Med handen gräver hon runt i sörjan av platta knappcellsbatterier och påsar med batterier till hörapparater.
? Många gånger ser det ut så här när vi får in tunnorna. De har ofta stått utomhus utan lock, säger Håkan Persson, som jobbar på Sakab.
Här har kvicksilverhaltiga batterier från alla svenskar lagrats sedan 1983, när batteriinsamlingen startade. Tusentals tunnor, fulla med batterier, samlades på ett överfyllt lager. Många av tunnorna rostade sönder, batterier och batterisyra läckte ut ur faten. I februari 2004 dömdes Sakabs dåvarande miljöchef till böter för att batterilagret bröt mot reglerna i miljötillståndet.
? Det var aldrig någon risk för miljön med det lagret, inga kemikalier läckte ut till omgivningen. Men det sköttes helt klart på ett felaktigt sätt, säger Hanna Eriksen.
Nu har batterierna sorterats och smälts ner. Kvar finns bara det rena, flytande kvicksilvret. Vi går in i lagerlokalen, där tunnor med kvicksilveravfall står uppstaplade. Längst in i hörnet står 290 trälådor. Varje låda innehåller fyra stålflaskor med flytande kvicksilver. Totalt är det fyrtio ton kvicksilver som har destillerats fram ur de batterier som svenskarna har samlat in sedan 1980-talet. Det motsvarar drygt fyra gram kvicksilver per svensk.
? Om man fick i sig det vore det garanterat en dödlig dos, säger Staffan Skerfving, professor emeritus i arbets och miljömedicin vid Universitetssjukhuset i Lund.
Ytterligare minst tjugo ton kvicksilver har spritts i naturen genom de batterier som inte har lämnats in för återvinning.
Batterierna, och numera kvicksilvret, ägs av staten. Innan det skickas till slutförvar vill Naturvårdsverket stabilisera kvicksilvret. Alltså omvandla det till cinnober, det mineral som finns i kvicksilvergruvorna.
? Det känns ännu tryggare om man kan lagra det i fast form, säger Ingela Hiltula, som är enhetschef på Naturvårdsverket.
Stabiliseringen och slutförvaringen ska betalas med pengar från Batterifonden ? cirka 700 miljoner kronor som har betalats in från de företag som har tillverkat eller importerat batterier som innehåller tungmetallerna bly, kadmium eller kvicksilver.
Sakab
Svensk Avfallskonvertering AB (sedermera Sakab AB) startades 1969 av staten, Kommunförbundet och Alfa Laval. Från starten hade Sakab i princip monopol när det gällde hantering av farligt avfall i Sverige. Sedan 2000 ägs Sakab av energikoncernen Eon.
1983 öppnade Sakab sin förbränningsanläggning i Norrtorp utanför Kumla. Hit kommer 150?000 ton farligt avfall varje år. En stor del av det farliga avfallet förbränns. Roterugnen håller en temperatur på över 1?200 grader, vilket ger en effektiv förbränning. Rökgaserna renas sedan i flera steg.
Avfall som exempelvis innehåller arsenik, kadmium eller gifter som rensats bort vid rökgasrening läggs på Sakabs deponi. Låghaltigt kvicksilveravfall kan också stabiliseras och läggas på deponin.
Kvicksilverhaltigt avfall är en relativt liten del av Sakabs verksamhet.
Kvicksilvrets väg ? från gruva till gruva
1. Kvicksilvret bryts i gruvor, exempelvis i Spanien och Tyskland.
2. Kvicksilvret används bland annat för att tillverka batterier.
3. Batterierna samlas in och förvaras hos Sakab i Kumla. Batterierna blir stående fram till 2004, i väntan på besked.
4. Batterierna sorteras för hand. Hittills har 1?700 ton kvicksilverhaltiga batterier skickats till Batrec Industrie AG i Wimmis (Schweiz) där kvicksilvret destilleras fram. Flytande kvicksilver skickas tillbaka till Sakab.
5. Snart ska det flytande kvicksilvret skickas till företaget Dela GmbH i Essen (Tyskland), där det blandas med svavel för att omvandlas till kvicksilversulfid, det mineral som bryts i kvicksilvergruvor.
6. Sedan ska kvicksilvermineralen skickas för slutförvaring på 600 meters djup i en saltgruva i Zielitz (Tyskland).
