- Dentala material
- Forskning
- Hälsa
Tandvårdsskadade säger själva att de ofta blir betraktade som psykiskt sjuka i vården, blir nonchalant bemötta och att problemen avfärdas med att det ej finns evidens för sanering av dentala material. Flera utredningar bekräftar detta exempelvis Dentalmaterialutredningen (2003:53) och nu senast av SBU (Kunskapcentrum för hälso- och sjukvård). Trots mångårig kritik sker inga större förändringar i attityd och bemötande i vården. SBU har förslag till förbättringar.
SBU menar att viktiga förutsättningar är individens förmåga att förvärva, förstå och använda information i syfte att behålla eller förbättra sin hälsa. Detta kräver tillgång till lättillgänglig, relevant och tillförlitlig information.
Tandvårdskadeförbundet anser att sådan information ska byggas upp tillsammans med patientorganisationen som har stor erfarenhet och kunskap om effektiv behandling och rehabilitering.
Så är dock sällan fallet istället anser läkare och tandläkare att de redan har professionell kunskap inom området samtidigt som de säger att patientgruppen är liten och att de därför inte kan prioritera fortbildning inom området. Detta trots att vi är minst lika många som antalet diabetiker.
Detta illustreras av en *internationell undersökning *som gjordes 2011 (Health Policy Survey) och som visade att inte ens hälften av de svenska patienterna kände sig uppmuntrade att ställa frågor att jämföra med 80 procent i Storbritannien.
SBU anser att för patienten tillgänglig kunskap är en viktig förutsättning för delaktighet i vården. Beslutsfattandet måste också ske tillsammans med vårdgivaren, det vill säga patient och läkare ska vara överens om behandlingen.
Gällande tandvårdsskadade sker detta sällan i den medicinska vården där läkare oftast skriver ett intyg och säger att detta med sanering får ske på patientens eget ansvar. Nyligen gav primärvården i Uppsala läns landsting detta besked till Tandvårdsskadeförbundets distrikt.
SBU har formulerat följande kriterier för att nå fram till att patienterna blir delaktiga i vården:
? skriftlig information som komplement till samtal
? personligt anpassad datorbaserad information och stöd
? utbildning i kommunikation för vårdpersonal
? uppmuntran och uppmaningar till patienter att ställa frågor
? pedagogiskt utformade beslutsstöd för patienter
? program för patientutbildning och egenvård.
Tandvårdsskadeförbundet deltar gärna i försök i några landsting för att se om kriterierna kan uppfyllas och om vården därigenom gör oss mer delaktiga.
Många tandvårdsskadade får besked om att sanering av dentala material inte är evidensbaserad. Detta upplevs främst som ett sätt från vården att nedvärdera och negligera patientens önskan att pröva ytterligare en behandling. Gällande evidens förklarar SBU att det inte alls ska tolkas av vården på detta sätt. De anser att man ska utgå från individen och att använda evidens på ett dogmatiskt sätt som tandvårdsskadade ofta upplever är helt felaktigt.
De hänvisar till uttalanden från en av den evidensbaserade vårdens förgrundsgestalter, David Sackett. Det krävs enligt honom ?en ansats nerifrån och upp som integrerar bästa yttre bevis med eget kliniskt kunnande och patienters val?, något som aldrig kan leda till en strömlinjeformad kokboksmedicin. Evidens ska klargöra både fördelar och nackdelar med olika behandlingsalternativ som patienten och behandlaren kan ha som utgångspunkt för sitt samtal.
SBU kanske måste börja med att informera vården om vad evidens egentligen innebär.
