- Dentala material
- Hälsa
- Politik
Tandläkare är skyldiga att informera patienten om tandstatus, vilka åtgärder som behövs och vilka olika behandlingsalternativ som finns samt för och nackdelar med dessa. Tandhälsoförbundets medlemmar uppfattar ofta att de får otillräcklig information om de åtgärder som vidtas och att behandling inte alltid sker med så kallat informerat samtycke. Tandläkartidningen skriver om tandläkarens etiska dilemma då det gäller informationsplikten och patientens samtycke. Fler mer patientnära aspekter behöver dock tas upp.
Artikeln utgår från att tandläkaren verkligen informerar patienten och begär samtycke till behandlingen. Många av Tandhälsoförbundets medlemmar upplever dock att tandläkaren sällan berättar vad ett dentalt material innehåller eller frågar om tanden ska dras ut eller rotfyllas. Även andra exempel på att informationsplikten inte fungerar förekommer.
Av Tandvårdslagen framgår att tandläkaren ska ha respekt för patientens "självbestämmande och integritet" (3§, 4), att vård och behandling så långt som möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten (3 § a), att patienten ska få information om de behandlingsmetoder som finns och att vårdgivaren är skyldig att lämna intyg till patienten om vilka material som använts i proteser och tandfyllningar (4 §). Informationsplikten för tandläkare är inte lika tydlig som för personal i hälso- och sjukvården, vilket beror på att delar av Patientlagen inte omfattar tandvården. Se mer här.
Informerat samtycke - viktigt men svårt är rubriken på Tandläkartidningens artikel (nr 1/25, tyvärr ligger den inte på nätet) om tandvårdens etiska dilemman. I artikeln förutsätts att tandläkare informerar patienten och kräver informerat samtycke till behandlingen, En av svårigheterna är att berätta tillräckligt mycket. Ibland vill patienten inte veta och ibland kan tandläkaren berätta det som är sant, men ändå inte tillräckligt för att patienten ska kunna ta ställning. Tandläkaren tycker kanske själv att ett alternativ är mindre bra och utelämnar information som hade varit viktigt att veta för patienten. Informationen kan alltså vara "vinklad även om den endast innehåller sanna påståenden".
En tandläkare som manipulerar sin patient agerar i strid mot autonomiprincipen, enligt tidningsartikeln. Detsamma gäller om tandläkaren t.ex. via röntgen får reda på annat än det som berör själva behandlingen. All informationen ska alltså ges till patienten. Det är inte tandläkaren som ska avgöra om det är bra eller dåligt för patienten. Tandläkaren är, så långt det är rimligt, skyldig att ge patienten all tillgänglig information och också se till den blivit korrekt uppfattad.
Det flera medlemmar i Tandhälsoförbundet undrar är varför tandläkare sällan har information om vad dentala material innehåller eller varför de sällan informerar om fördelar och nackdelar av olika material. Bland annat gäller det vid implantatbehandling då patienten sällan får reda på att det finns metallfria alternativ till titanimplantat. Inte heller när det gäller infekterade tänder och alternativet rotfyllning eller extraktion får patienten tillräcklig information. Det finns till och med tandläkare som vägrar extrahera infekterade tänder, trots att patienten vill det.
Det finns alltså många etiska dilemman i vården som Tandhälsoförbundet tycker borde diskuteras. När tandläkare och patient har diametralt motsatta uppfattningar borde då inte patientens vilja gälla? Patientens autonomi ska ju gälla enligt Tandvårdslagen .
Den som vill ha ett speciellt material på grund av allergirisker borde väl få det? Det gäller allt från tandlagningsmaterial, implantat och proteser. I dag är det svårt och ibland omöjligt för en allergisk person att få ett material hen tål beroende på att tandläkaren vägrar beställa det. Så ska det inte vara. Kompetensutveckling både i etik och materiallära behövs i tandvården.
