- Hälsa
De nationella riktlinjerna för tandvården är mycket detaljerade, men oftast med bristfälligt vetenskapligt underlag. Tandhälsoförbundet har varit kritiskt mot riktlinjerna, men Socialstyrelsen lugnar oss med att de bara är rekommendationer och att individuella hänsyn ska tas. Men stämmer det? Uppföljningen ett knappt år efter ikraftträdande tyder snarare på motsatsen.
Socialstyrelsens uppföljning av riktlinjerna har sammanställts i rapporten "Vård som inte bör göras. Följsamheten till nationella riktlinjer". Myndigheten har fokuserat på vad som inte ska göras, vilket betecknas som "icke-göra" i riktlinjerna. Greppet är lite tvärt emot vad man brukar ha och är därför intressant. Frågan är dock vilket syfte myndigheten har?
Tandhälsoförbundet har varit kritisk mot de över 300 nationella riktlinjerna för tandvården bland annat för att de är alltför detaljerade och att de lämnar mycket lite utrymme för individuella bedömningar och patienternas önskemål/behov. Dessutom fattas flera områden som t.ex. riktlinjer för amalgamsanering, alternativ till fluortandkräm och borttagning av infekterad käkbensvävnad.
Förbundets kritik har också gällt avsaknad av evidens för merparten av riktlinjerna. Omkring 70 procent av besluten har fattats på ett alltför litet eller bristfälligt forskningsunderlag, enligt Socialstyrelsens egna bedömningar. Med mycket god vilja kan man få det till att 30 procent av riktlinjerna fattats på ett tillräckligt vetenskapligt underlag eller med vetenskaplig evidens.
Förbundet upplever att vårdgivarna mer eller mindre känner sig tvingade att följa riktlinjerna. Det blir då som en slags lag, fast utan den prövning en lagstiftning normalt genomgår. Personer som velat ta bort tänder har t.ex. av tandläkaren fått höra att "lagen säger att tandläkaren inte får dra ut dem".
I dag vågar knappt någon tandläkare dra ut en tand som ömmar och gör ont utan det är rotfyllning eller revision av rotfyllning som gäller. Patienten vilja är helt åsidosatt, trots att merparten av riktlinjerna saknar evidens. Och det gäller i allra högsta grad behandling av infekterade tänder med eller utan rotfyllning.
Nu har alltså Socialstyrelsen endast kort tid efter att de nya riktlinjerna publicerats ställt enkätfrågor och pratat med regioner och tandläkarmottagningar för att få reda på hur många som använder behandlingsmetoder som Socialstyrelsen betecknat som "icke-göra", dvs. sådana som ska fasas ut.
Slutsatserna dras efter ett ofullständigt material med låg svarsfrekvens framför allt från tandläkare och från vårdgivare på beroendemottagningar. Endast i några få fall används de metoder som Socialstyrelsen vill fasa ut, vilket borde ses som ett bra resultat efter endast ett år. Trots det anser Socialstyrelsen att det går för långsamt.
Kommentarer av Socialstyrelsen visar att tandläkaren eller läkaren använt sådana (icke-göra) metoder endast i undantagsfall. Flera exempel ges bland annat för att patienten gått lång tid på en speciell medicin och är ovillig att byta eller att vårdgivaren ändå anser att behandlingen är användbar i vissa speciella fall. Till det senare hör t.ex. överkappning av dentin som påverkar pulpan. En kommentar var att mer forskning behövs för att avgöra om metoden är bra eller dålig i de fall den används.
Utredning om följsamheten kommer snabbt vilket också aviserades då riktlinjerna släpptes. Men underlaget är bristfälligt och man kan också betrakta det låga antalet "icke-göra" behandlingar som ett gott resultat efter endast ett år. Istället väljer Socialstyrelsen och slå upp detta stort. Frågan är det är för att skrämma vårdgivare till lydnad.
Det som då inträffar är att vården i ännu högre grad smalnar av den vård och behandling som ges och göra det än svårare för individuella hänsyn i vården. Det måste alltid finnas möjlighet till undantag för individer som behöver annan vård eller annan sorts vård.
Socialstyrelsen hänvisar till att om riktlinjerna följs så blir vården mer jämlik, billigare och resurserna används på rätt sätt. Men man glömmer alltså helt de individuella behoven och anpassningen till patientens behov och önskemål. Inte heller i de nationella riktlinjerna för tandvården nämns patientcentrerad vård och individanpassning. De som hamnar utanför kommer då inte att få vård eller så får de felaktig vård.
En mer öppen attityd behövs i Sverige till individernas olika behov av vård. Det är inte alltid evidens finns, vilket flertalet av de nationella riktlinjerna saknar. Men trots avsaknad av evidens finns behandlingar som patienten blir hjälpt av och det är viktigt att sådan behandling tillåts. Utan att pröva sig fram kommer aldrig evidens att skapas.
Utredningen kanske bara är början på ett hårdare medicinskt klimat i Sverige. Det kan medföra att vissa individer med symtom som inte passar in i gängse modeller inte får den vård de behöver. Våra myndigheter behöver höja blicken och vara mer tillåtande istället för att piska läkare, tandläkare och annan legitimerad personal till lydnad.
Se mer i utredningen, sid 91-100 handlar om tandvården
