Eller den lärorika historien om hur man i över 100 år kan ungå att upptäcka kvicksilverförgiftning. Hur många har hört talas om när vetenskapen besegrade sjukdomen Akrodynia? – Ingen, eftersom det knappast är något man skryter med. Vetenskapen borde kunna lära desto mera av historien. Tyvärr verkar det dock vara så, som det står i den toxikologibok som nu används vid våra läroanstalter: ?Människan har uppenbarligen svårt att lära av historien.?

Den som drabbats av amalgamets verkningar och själv jämfört sina symtom med de som finns i litteraturen om kvicksilver, häpnar över att inte förgiftningen omedelbart igenkänts vid otaliga läkarbesök under många år. Enbart munsymtomen tyder direkt på kvicksilver och därtill kommer alla andra typiska symtom: psykiska, neurologiska, mage/tarm mm.

När man får skador av medicinska och terapeutiska preparat kallas det iatrogena skador. Det är naturligtvis inte lätt att få tandläkarkåren att erkänna att man förgiftat patienterna och det verkar ännu värre att få läkarkåren att erkänna att man helt feldiagnosticerat ett enormt antal patienter.

Förhållandet är emellertid inte nytt, inte ens när det gäller kvicksilver. Metallen och dess kemiska föreningar har använts i alla möjliga sammanhang; i massor av mediciner, i halstabletter, desinfektionsmedel, elektriska apparater, termometrar, barometrar, fotografiska preparat, leksaker, kosmetiska preparat m m. Flera förgiftningsfall finns beskrivna där barn kommit över kvicksilver och spritt ut det i hemmet. Aningslösheten är fortfarande enorm. I tidningen Allt om Elektronik no 7 1987 beskrivs hur man kan göra experiment med laser och framställa holografiska bilder. Hologrammet erhålls genom att laserstrålen får belysa en kvicksilverdroppe och reflekteras mot filmen och föremålet som skall avbildas. “Kvicksilverdroppen kan ni få från en trasig febertermometer… Högspänningen är direkt livsfarlig att beröra och att titta i lasertrålen kan ge obotliga ögonskador.” Inte ett ord om att kvicksilver avger giftiga ångor.

Kalomel – medicin eller gift?

Ett tidigare mycket vanligt preparat var kalomel, envärd kvicksilverklorid, som är svårlöslig och ansågs ofarlig trots ett enormt antal beskrivna förgiftningsfall. Mycket vanligt var att använda det som magmedicin. En stor dos gav diarré och man blev av med både medicinen och ev. bakterier som orsakade besvär. Vanligt var att ta mycket mindre doser varvid medlet långsamt passerade mag-tarmkanalen och absorberades i högre grad. Fall av höggradig nedbrytning av hjärnan efter flerårig sådan behandling har beskrivits.

Kalomel förekom emellertid i massor av preparat, ofta utan att innehållet angavs. En populär användning var som mask-choklad mot mask i mage-tarmar. När barn i engelsktalande länder hade besvär när tänderna växte ut, behandlade man med “teething powder” – tandsprickningspulver innehållande kalomel. “Varhelst den brittiska flaggan vajade var tandsprickningspulver i det närmaste ett födoämne för barn.” Pulvret såldes i kemikalieaffärer och speceriaffärer. En av tillverkarna i England uppgav 1954 att de sålde 30 millioner förpackningar varje år. Förfrågningar visade att ca 50% av alla engelska mödrar använde sådana pulver på barnen.

I Sverige och på kontinenten användes troligen inte dessa tandpreparat, däremot maskpreparaten och kvicksilver fanns i andra former, i registrerade mediciner, i mediciner som gjordes på apoteket och i allehanda kemiskt-tekniska preparat. Personer i min ålder har alltid varit utsatta för kvicksilverhaltiga vacciner och ofta i andra sammanhang; min bror fick en kvicksilverhaltig tvål mot hudutslag (de blev värre), en granne hade fått penslingar i halsen med mercurochrome o.s.v.

Sjukdomen Akrodynia

Vad ställde då denna kvicksilverimpregnering av världens befolkning till med? Vad ställer amalgamet idag till med? En föreställning om vidden av det hela får man genom att studera sjukdomen som kallades akrodynia (acrodynia).

Dess första uppträdande i en form som man lade märke till skedde i en hyreskasern vid rue de l’Orsay i Paris i sept. 1828. Det är givetvis så att många spridda fall av en sjukdom kan inträffa under långa tider utan att noterar att något utöver normala infektionssjukdomar uppträder; sjukdomen klassificeras som någon variant av någon redan känd sjukdom. I hyreshuset insjuknade en mängd barn. Man antog att det var någon epidemi av infektiös karaktär. Sjukdomen beskrevs i medicinska tidskrifter och läkare noterade efterhand fall på många ställen, oftast enstaka fall bland barn, ibland grupper av fall och även bland vuxna, t.ex. bland militärer och i fängelser.

Så småningom (slutet av 1800-talet) hade sjukdomen spridit sig till stora delar av världen; I England, Australien, södra delarna av USA och andra engelsktalande områden drabbades vanligen barn upp till 2 år med en topp vid 9 månader. På kontinenten var högsta frekvensen vid 2½ år och fortsatte till ca 9 år. I England registrerades officiellt 585 dödsfall p.g.a. akrodynia mellan 1939 och 1948. 1952-3 gällde 3,6% av alla besök till barnsjukhuset i en engelsk stad akrodynia. I Australien hade sjukdomen rent epidemiska former. Man diskuterade vilket virus som kunde vara ansvarigt och hur smittan spreds från person till person. “Epidemier” kunde uppträda i isolerade, lantliga områden. Orsaken var okänd.

Symtom

Sjukdomen gick under lite olika namn: förutom akrodynia p.g.a. de svullna, ömma händerna och fötterna, kallades den Pink disease då huden flagnade av på fingrar och tår och rodnade. Hudutslag på andra delar av kroppen var också vanligt. Efter olika läkare som beskrev symtomen kallades den Feers sjukdom, Selters sjukdom och Swifts sjukdom. Mer symtombeskrivande var beteckningar som erythema arthriticum epidemicum, vegetativ neuros, vegetativ encephalit, erythroderma polyneuritis, trophodermatoneurosis. En läkare skrev: “..det är svårt att föreställa sig något mer patetiskt än ett barn som har Pink disease med fullständig apati och ointresse för omgivningarna.. Lägg därtill barnets sömnlöshet, ett av de vanligaste och mest ihärdiga manifestationerna av sjukdomen och som driver föräldrarna till nära sammanbrott genom att de inte kan få någon sömn själva, natt efter natt i många veckor i följd.”

Barnen fick smärtor, krypningar och stickningar i händer och fötter och dessa blev ofta svullna, svettiga och känsliga för beröring och kändes kalla. Störningar i blodcirkulation och värmereglering uppträdde, i svåra fall kunde fingrar och tår börja brytas ner. Extrem svaghet i musklerna, barnen slutade stå och gå. Viktförlust, darrningar, skakningar, kramper och okontrollerade rörelser, ömhet i magområdet, mag-tarmbesvär hörde till bilden. I tidigare beskrivningar angavs även feber och bindvävsinflammation i ögonen. I ett avsevärt antal fall uppträdde kraftig salivavsöndring, svullet tandkött, tandlossning och nedbrytning av käkbenet.

Vad orsakades sjukdomen av?

Man gissade på vitaminbrist, primär emotionell sjukdom, neuros, endokrin störning, binjureinsufficiens, elektrolytobalans, allergi, hysteri, trikiner, mjöldryga. Likheten med pellagra påpekades (vit B3 brist). Man studerade om det funnits kontakt med djur, man gissade på virus och allehanda smittsamma mikroorganismer.

Likhet med arsenikförgiftning påpekades 1889. Kvicksilverförgiftning och likheten med symtomen efter kvicksilverinsmörjningar påpekades första gången 1846, sedan igen 1922. Detta år skrev en läkare: “Ett tag var jag inne på åsikten att det kunde vara metallförgiftning. Flera av mina patienter hade behandlats med stora doser kalomel vid början av sjukdomen. Emellertid fanns det fall där det inte gick att finna någon kalomeltillförsel och denna drog kunde elimineras.”

Varför kom han att tänka på kvicksilver? Orsaken var munförändringarna. “Ett symtom som är nästan okänt i varje annan sjukdom utom förgiftning genom kvicksilver eller fosfor.” I USA var man också inne på förgiftning. Bilderback beskrev ett antal fall 1920 och påpekade att sjukdomen “liknade mer en låggradig förgiftning eller en bristsjukdom än en infektion. Barnen var emellertid välfödda. Låggradig förgiftning återstod.”

1945 kom en läkare i USA, Warkany, på iden att skicka ett urinprov för metallanalys p.g.a. likheten med arsenik och talliumförgiftning. Det innehöll 360 mikrogram kvicksilver per liter och inga andra metaller. Fortsatta mätningar visade att metallen fanns i de flesta urinproverna, dock inte i alla. Vid noggranna undersökningar fann man kvicksilverexponering i samtliga fall, oftast från tandsprickningspulver. Sjukdomsdebuten kunde dröja veckor till månader efter kvicksilverexponeringen. Det fanns också fall med typiska akuta kvicksilverförgiftningar som omedelbart eller efter några veckor följdes av akrodynia (vilket tyder på att immunreaktioner är inblandade).

Ofta kunde exponeringen för kvicksilver vara svår att finna. I en serie av 40 patienter hade 19 fått kalomel i tandsprickningspulver, 6 som tabletter eller andra sorters pulver och 7 i form av maskmedicin. Fyra fall hade fått ett ammoniaksalt av kvicksilver för insmörjning och tre av fallen hade utsatts för kvicksilver genom att tygblöjor hade sköljts i sublimatlösning (tvåvärd kvicksilverklorid). Ett fall hade exponerats för kvicksilverjodid. Andra fall orsakade av sönderslagna barometrar, sublimatimpregnerat virke, målarfärg mm har rapporterats.

Klarläggandet av orsaken drog ut på tiden genom att många barn hade höga halter kvicksilver i urinen utan att visa symtombilden vid akrodynia. En grov skattning gav till resultat att ca ett barn av 500 visade sådana reaktioner vid kvicksilverexponering. Någon studie av mindre allvarliga reaktioner utfördes aldrig. Inte heller undersökte man i vilken grad kvicksilverexponerade barn fick andra diagnoser om symtombilden visade ett annat mönster.

Kalomel förbjöds -Akrodynia avtog snabbt

Kalomelpulvren förbjöds på flera håll, först i Australien 1953, varvid sjukdomen snabbt avtog. Likadant i USA. I England härjade sjukdomen längre eftersom man hade svårt att acceptera kvicksilver som orsak. Sporadiska fall rapporteras fortfarande från olika delar av världen. Warkany påpekar att sjukdomen försvann utan att det fanns någon acrodynia-stiftelse, ingen föräldraförening, inga forskningsmedel och utan några fanfarer. Det hela klarades upp tack vare några ihärdiga läkare och några laboratorier som mätte kvicksilver. Man hade länge försökt åstadkomma acrodynia hos djur genom att framkalla vitaminbrist eller ge dem giftiga svampextrakt. Man fick fram en del av symtomen utan att framkalla sjukdomen. “En subtil, komplicerad sjukdom, utan tvivel orsakad av invecklade molekylära processer försvann genom den enkla åtgärden att ta bort kalomel från tandsprickningspulver och maskmediciner. Geniala förklaringsmodeller föreslogs; elektrolytförändringar som retade det vegetativa nervsystemet och endokrina körtlar. Man förbisåg den enda elektrolyt som verkligen betydde något – kvicksilver.”

Den medicinska vetenskapen har stolt framhållit hur man lyckats utrota smittkoppor, tuberkulos, polio och många andra infektionssjukdomar. Analogt framhåller man hur viktig forskningen är och hur många miljoner som krävs för att lösa invecklade sjukdomar som t.ex. multipel skleros med utan tvivel komplicerade biokemiska, immunologiska eller virusrelaterade orsaker. Hur många har hört talas om när vetenskapen besegrade sjukdomen akrodynia? Ingen, eftersom det knappast är något man skryter med. Man borde kunna lära desto mera av historien men det verkar vara alltför mycket begärt. I toxikologiboken som nu används vid våra läroanstalter står det under kvicksilver: “Människan har uppenbarligen svårt att lära av historien.”

“Ny” sjukdom

År 1974 beskrevs en “ny” sjukdom i Japan, numera kallad Kawasaki’s sjukdom eller mucocutaneous lymph node syndrome (MLNS). Sjukdomen har snabbt dykt upp i ett stort antal länder, även Sverige. 1980 påpekade två läkare i USA att sjukdomen uppträdde i tid och rum där nedsmutsningen med metylkvicksilver varit störst. Man mätte upp förhöjda kvicksilverhalter i urinen hos 7 patienter i USA mellan 1974 och 1978 (pat ålder 5-17 år), inte lika höga som hos akrodynia patienter men långt högre än kontroller i samma ålder. Symtomen jämfördes med akrodynia och befanns vara i det närmaste identiska. Feber saknades hos akrodynia liksom artära aneurysmer, symtom som är vanliga vid MLNS . Kawasaki själv kunde inte finna kvicksilver hos Japanska patienter. Man har vidare påstått att kvicksilver inte orsakar hjärtskador, något som skulle utesluta kvicksilver. Bådadera är felaktigt vilket man lätt kan finna om man gräver lite djupare i litteraturen. Feber vid kvicksilverexponering är inte vanligt men förekommer, speciellt om slemhinnor skadas och infekteras. Hjärtskadande effekter finns väl dokumenterat redan i klassiska beskrivningar över kvicksilverexponering vid spegelfabrikerna.

Avgörande tycker man att en artikel från 1982 borde vara: Metallisk kvicksilverförgiftning, simulerande MLNS, vari beskrivs en 13-årig patient, akut sjuk med diagnosen MLNS. Kvicksilveranalys visade 580 mikrogram/l i urinen. Kvicksilvret hade barnen stulit i ett garage och lekt med i traktens hem hela sommaren. 39 andra barn hade exponerats och 10 visade vissa av MLNS symtomen. Man kommer att tänka på hyreskasernen i Paris 1828. Vad hade barnen där lekt med när de fick akrodynia?

Om 100 år har kanske även gåtan Kawasaki’s sjukdom fått sin lösning.