Den 20 och 21 november 1999 deltog jag i en konferens i London, ?A Dental and Scientific Conference on Sources, Diagnosis and Treatment of Oral Toxicities?. Den arrangerades av tandläkare John Roberts, en eldsjäl som också står bakom det internationella IAOMT-möte som ska äga rum i Oxford nu i juli (http://envirodental.co.uk/).
Ett 50-tal tandläkare och enstaka deltagare från andra yrkeskategorier följde det välmatade programmet i två dagar. En trevlig bekantskap var Mrs. Angela Kilmartin, grundare av föreningen ?Patients Against Mercury Amalgams?, som hade ett bord där hon sålde trycksaker och en T-shirt med slogans mot kvicksilver (http://dspace.dial.pipex.com/angela.kilmartin/pama/index.htm).
Hjärtmuskelstörning
John Roberts kom i sin inledning in på nyheten för dagen, nämligen att man funnit mycket starkt förhöjda halter av kvicksilver (och antimon) i hjärtmuskeln vid en ganska vanlig hjärtsjukdom som kallas ?idiopathic dilated cardiomyopathy? (IDCM). Den har inte något bra svenskt namn, men det handlar om en hjärtmuskelstörning som leder till förstoring av vänster kammare och ibland till svår hjärtsvikt som till och med kan kräva hjärttransplantation. Hjärtats blodkärl är inte förändrade och orsaken är okänd, även om man i vanlig ordning talar om ?ärftliga inslag? och har förstått att det kan finnas autoimmuna mekanismer bakom. Virus och andra infektioner misstänks kunna starta det hela.
Det finns än så länge bara en undersökning av metaller i hjärtmuskeln vid IDCM, och där fann man Hg 22 000 gånger förhöjt och antimon 12 000 gånger jämfört med kontroller. Ingen motsvarande förhöjning fanns i vanliga muskler hos patienter med IDCM.
Det är förstås en gåta varför just hjärtmuskeln har så otroligt förhöjda värden, och när det gäller antimon är det en gåta varifrån det kommer, eftersom detta inte hör till de metaller vi brukar vara belastade med.
Nu får vi se om andra forskare kan bekräfta fynden. Läs på nätet: http://www.altcorp.com/heartdis.htm .
Dolt bensönderfall
Tandläkaren Stephen Evans delade med sig av sin stora erfarenhet från behandlingen vid den form av dolt bensönderfall som kan uppkomma efter tandextraktioner och bland annat kan ge svåra neuralgibesvär.
Problemet är inte särskilt välkänt, och det är svårt att upptäcka de härdar (kavitationer) som bildas i käkbenet. Mycket få tandläkare är specialiserade på detta. Innehållet i härdarna är mer eller mindre toxiskt. Förebyggs genom att utföra tandextraktioner på rätt sätt, så att läkningen blir fullständig.
Forskning ? Boyd Haley och Curt Pendergrass
Tyngdpunkten i konferensen utgjordes av flera föredrag av professor Boyd Haley och hans medarbetare Curt Pendergrass, biokemister från Lexington, Kentucky.
Haley är särskilt känd för sin forskning om kvicksilvers möjliga roll vid Alzheimers demens (AD), som Mats Hanson skrivit om i nr 4/99. Det som Mats också beskrev om supergiftiga ämnen som bakterier hjälper till att bilda i bl a spalten mellan tand och tandkött vid parodontit behandlades även i London, och ska inte upprepas här.
Haley och Pendergrass talade också om analyser av gifter i rotfyllda tänder (i kanalerna i tandbenet), och om gifterna i kavitationsinnehåll. Analysmetoderna utvecklas snabbt.
Boyd Haley beskrev närmare hur Hg kan skada livsprocesserna i nervceller, t ex genom att störa syntesen av beta-tubulin. Vid Alzheimer finns typiskt s k neurofibrillära härvor i cellerna, och de är uppbyggda av tubulin.
Eftersom det finns ärftliga inslag vid AD (liksom vid de flesta andra sjukdomar), har det väckt stor uppmärksamhet att anlaget för bildning av ett ämne som heter apolipoprotein E (apo-E) visat sig ha betydelse för risken. Det här ämnet finns i olika ärftliga varianter, varav en som inte innehåller aminosyran cystein. Eftersom cystein är svavelhaltigt binder det Hg, och kan på så sätt skydda cellens övriga innehåll mot Hg-skador.
Den som har dubbelt anlag för bildning av helt cysteinfritt apo-E är särskilt oskyddad. Så kan det vara med ärftliga sjukdomar, att således den bästa förebyggande behandlingen inte är att ändra på generna, utan att t ex ta bort Hg från vår inre och yttre miljö! Mer på nätet: http://www.altcorp.com/mercury.htm .
Boyd Haley diskuterade också värdet av C-vitamin för elimination av Hg ur kroppen. Utifrån biokemisk teori ansåg han det vara alldeles klart att mycket stora doser, i praktiken mer än man kan få i sig på annat sätt än genom intravenösa dropp, bör öka utsöndringen av Hg i hög grad. Han betonade dock att det än så länge finns ytterst litet publicerat om hur detta fungerar i klinisk verklighet.
_Per Dalén
Läkare, Viken_
