Det påstås ofta att nedsvalt kvicksilver i metallisk form inte tas upp eller i ytterst ringa grad absorberas. Jag har vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan vid kontakt med myndigheter och i föredrag.
Påståendet ovan härrör från gamla fallbeskrivningar där patienter fått behandling med s.k. Miller-Abbot-sond, en gummislang som tyngdes med något kilo kvicksilver och som fördes ner i tarmen för att räta ut tarmvred. Dessa slangar gick ibland sönder och spillde ut kvicksilvret.
Patienterna överlevde (oftast) och fick ringa eller inga tecken på kvicksilverförgiftning. Dödsfall kunde emellertid inträffa, speciellt om någon Hg-kula hamnade i blindtarmen eller i någon tarmficka, långsamt löstes upp och frätte hål på tarmväggen med bukinflammation som följd.
Redan Stock påpekade att stora kulor Hg inte går att jämföra med finfördelade avskavningsprodukter från amalgam med sin stora sammanlagda yta. Det finns inga mätningar på upptaget från finfördelat kvicksilver i tarmen. I en tysk kort artikel påpekades bl.a. att metalliskt kvicksilver är lösligt i fett (jämför syfilisbehandling med gråsalva) och att fett absorberas på annat sätt än vattenlösliga ämnen.
Vidare verkar kvicksilvret från amalgam (enligt Biospektrons mätningar) vara synnerligen homogent fördelat i tarminnehållet och kan troligen anses vara till stor del joniserat (i saltform).
Ingvar Skare har senare funnit att ca 3/4 av nedsvalt Hg från amalgam finns i tarmarna i absorberbar form. Hur mycket man sedan tar upp beror säkert på många faktorer, bl.a vad man har ätit.
Givetvis måste det (både kvicksilver och silver) vara i hög grad irriterande på tarmslemhinnan och vi har ju erfarenhet av personer som fått olika diagnoser på kroniska tarminflammationer och som sedan blivit bra när de tagit bort amalgamet.
Däremot hamnar säkert mycket lite av nedsvalt Hg i hjärnan. Hg (i måttliga kvantiteter) är inte speciellt irriterande på magen vilket beror på den höga kloridhalten. I tarmarna är pH annorlunda.
Kvicksilver som Hg-klorid eller bundet till protein tas i tarmen hos människa upp till 15 procent med stora individuella variationer, troligen mer än 15 procent eftersom det sker både ett upptag och en utsöndring samtidigt i tarmarna. Djurförsök visar ett troligt upptag på 25 procent och kanske upp till 40 procent.
Jag har hävdat på bl.a Socialstyrelsen att man ska jämställa nedsvalda amalgampartiklar med exponering för kvicksilversalt (15 procent absorption) eftersom mage och tarmar förmår lösa det mesta, t.o.m. spikar, rakblad och knappceller (innehållande Hg).
