För en kemist har guld och kvicksilver en alldeles speciell relation. Varje kemist vet att han ska ta av sig eventuella guldringar om man ska hantera kvicksilver, annars riskerar man att förstöra ringarna. Likaså är det väl känt att guldletare i Amazonas håller på att förstöra miljön, sin egen och indianernas hälsa, genom att lösa ut guld från guldsand med kvicksilver och sedan elda under extraktet för att ånga bort kvicksilvret. Samma metod har använts sedan antiken för guldextraktion och förgyllning.

Givetvis uppför sig guld och kvicksilver på precis samma sätt när det finns i munnen, något som påpekades redan i den första amalgamutredningen från 1844. Guld som legerats med kvicksilver har inte alls samma mekaniska och kemiska motståndskraft som rent guld. Att sätta guld i en mun med amalgam eller tvärtom är direkt felbehandling! Ännu värre om det sitter i direkt kontakt. Det finns inga som helst vetenskapliga argument för att försvara förfarandet. Socialstyrelsen har grovt försummat sitt tillsynsansvar. I Tf-bladet nr 4/1991, sid 11-12, finns en sammanställning av citat ur forskningslitteraturen där man utdömer förfarandet.

Guld i tänder sedan antiken

Guld (enbart) har länge använts inom tandvården, faktiskt ända sedan antiken. Den vanligaste metoden under 1800—talet var att hamra in tunna guldbleck i hålet, det ena lagret på det andra så att hålet långsamt fylldes upp. Man kan använda nästan olegerat guld, eftersom den mekaniska bearbetningen härdar metallen och får lagren att häfta ihop. Sådana fyllningar med s.k. kohesivt guld anses som extremt hållbara och görs fortfarande, framför allt i de latinska länderna.

Från rent guld frigörs minimala mängder metall men ju mer uppblandat det är med andra metaller, desto mer korroderar legeringen, varvid i första hand oädlare komponenter löses ut. Guldlegeringar för tandlagningsändamål innehåller ett stort antal andra metaller som ofta är giftiga eller allergena. Dessutom kan man inte alls vara säker på guldhalten. Vi har exempel på “guld” som i realiteten varit i det närmaste mässing.

Legeringsmetaller ofarliga?

Eventuella effekter av legeringsmetallerna, platina, palladium, koppar, silver, indium m.m. får jag återkomma till. Jag känner till fall där man uppmätt t.ex. platina i ryggmärgsvätskan, så dessa metaller är säkert inte utan betydelse. Dessutom sprids alltmer platinametaller i naturen från bilarnas katalytiska avgasrenare.

Den vanligaste orsaken till att guld sprids i kroppen är säkert att guldlegeringarna tar upp kvicksilver från amalgamet, varvid det bildade ytskiktet av guldamalgam löses upp.

Det finns även kemisk möjlighet att väteperoxid från munsköljningspreparat eller blekmedel kan oxidera guld. I vilken grad väteperoxid, bildat av immunceller, kan oxidera guld är okänt. I varje fall kan immuncellerna oxidera envärt guldsalt till den form, Au3+, som kan orsaka autoimmun sjukdom.

Inom gruvhanteringen används cyanider för att lösa upp metalliskt guld. Samma cyanidsalter av guld bildas i kroppen vid medicinsk guldbehandling inom reumatikervården. Det förefaller sannolikt att även finfördelat metalliskt guld kan oxideras i kroppen. Motsatta processen, en utfällning av metalliskt guld sker i hud som träffas av ljus. Detta är en vanlig biverkan hos guldbehandlade patienter, kallat chrysiasis.

Guld för reumatiker

Guldsalter används medicinskt för att behandla reumatiker. Biverkningarna är många och överensstämmer i stort med effekterna av kvicksilver.

Förutom som reumatikerpatient kan man råka ut för guld från tandrestorationer, sannolikt till större delen som finfördelad metall (kolloid), vid hudtester med metallsalter, guld vanligtvis som guldnatriumtiosulfat och från smycken.

Man kan notera att kvicksilver utsöndras via svett och kan förena sig med t.ex. guldringar. Upphettning driver ut kvicksilvret (andas inte in ångorna!).

Guldsalter fräter

Det mesta som är känt om effekterna av guld härrör från reumatikervården. En del uppgifter finns om andra former av exponering. Lewin (Gifte und Vergiftungen,1962) uppger att guldsalter på huden ger frätskador och att guld absorberas i kroppen från sådana skador.

Akut nedsvalda guldsalter bindes till äggviteämnen och är lösliga. Resultatet är tryck och smärtor i magtrakten, salivavsöndring, illamående och diarré. Kroniskt intag ger hudutslag, feber, njurskador, huvudvärk, sömnlöshet och stelhet i tungan.

Lewin anger att guldcyanid är starkt blodskadande, något som är av intresse eftersom samma förening kan bildas i kroppen vid inverkan av immunceller på guldsalter.

Kolloidalt guld

Kolloidalt guld som injiceras i djur återfinns i lungor, mjälte, lever, njurar, brosk, benvävnad och tänder. Guldkronor som fick sitta i munnen under tre veckor ökade guldkoncentrationen ca 100 ggr i dentin.

Även guldinlägg höjde kraftigt halten guld i dentin, kohesivt guld i mindre grad än konventionella gjutna inlägg. Man kan ta för givet att guldet till del kommer att vandra vidare in i kroppen.

Vid behandling av reumatiker står man inför dilemmat att bromsa en ofta invalidiserande sjukdomsprocess utan att orsaka oacceptabla biverkningar. Vid användning av guldsalter är detta en mycket svår avvägning.

Man anpassar dosen så att man ska få en maximal effekt på immunsystemet med ett minimum av biverkningar. Det är en i det närmaste omöjlig uppgift, eftersom metallen är långlivad i kroppen och kommer att långsamt ansamlas i många organ och ställa till problem.

Guld som medicin …

Två mediciner med guld används i Sverige: Myocrisin (natriumaurotiomalat) och Ridaura (Auranofin). Den första kan även kallas guldsulfidobärnstenssyra och är avsedd att injiceras. Konserveringsmedel är fenylkvicksilver.

Auranofin är färgat med järnoxid och titandioxid. För båda anges att verkningsmekanismen ej är helt klarlagd och att biverkningsfrekvensen är hög, 40-60 procent.

... med biverkningar som följd

Vanliga biverkningar är anemi, leukopeni, thrombocytopeni (brist på olika blodkroppar), muninflammation, mag-tarmbesvär, hudutslag, leverpåverkan, njurstörningar och ögoninflammation (Ridaura); blodstörningar, cirkulationsstörning vid injektion (beror på tiomalat), metallsmak, hudutslag, klåda, njurstörningar (Myocrisin).

Guldföreningarna passerar över till foster och utsöndras i modersmjölk. I djurförsök samlas guld i äggstockarna. Det finns alltså risk att metallen finns kvar i äggstockarna vid en graviditet långt efter avslutad guldbehandling.

Nervstörningar finns inte upptaget i FASS som biverkan men finns väl beskrivet i forskningslitteraturen liksom i äldre litteratur om metallverkningar.

Binder till thiolgrupper

Som synes så skiljer sig inte verkningarna av guld så särskilt mycket från dem som kvicksilver åstadkommer, särskilt om man jämför med nedsvalda eller injicerade kvicksilversalter. Detta är inte särskilt förvånande eftersom både guld och kvicksilver binder till thiolgrupper (svavelgrupper). Både verkningarna och biverkningarna av guld beror på inverkan på thiolgrupper, speciellt de som har funktioner i immunsystemet. Både guldsalter och kolloidalt, metalliskt guld, binder till thioler.

Immunsystemet påverkas

Effekten av guldmedicinerna på immunsystemet är relaterad till individens ärftliga reaktionsmönster, det så kallade HLA-systemet, precis som för kvicksilver. Guld i låga doser stimulerar bildning av fria radikaler från immunceller. Men i högre eller vid längre inverkan hämmas de enzymer som bildar fria radikaler, giftverkan på cellerna överväger och de dör snabbare, varvid brister på celler som anges som biverkan uppträder.

Samtidigt minskar, i antal eller aktivitet, de immunceller i lederna som orsakar de reumatiska cellerna. Även bildning av globuliner och interleukiner (signaler mellan immunceller) minskar. Precis som vid kvicksilver skyddar zink mot guldeffekterna. Sannolikt (men ej undersökt) skyddar flertalet ämnen som motverkar kvicksilvereffekter även mot guld.

I djurförsök har man funnit att guld inaktiverar de selen-innehållande enzymerna glutationperoxidas och enzymet som bildar den mest aktiva formen av sköldkörtelhormon. Guld ansamlas för övrigt både i sköldkörtel och thymus och stör även hormonbalansen genom att påverka hypothalamus i hjärnan.

Guld ger autoimmuna sjukdomar

En del patienter utvecklar autoimmuna sjukdomar som biverkan. Orsaken har visat sig vara orsakad av Au3+ (medicinerna innehåller den envärda Au+jonen), som bildas genom oxidation av envärt guld. Patienter med autoimmun guldsjukdom har antikroppar mot Au3+ och/eller proteiner som har bundit jonen till thiolgrupper.

En ytterligare förening som immunceller producerar vid kontakt med guld är Au(CN)2-, alltså samma guldcyanid som Lewin angav som speciellt blodskadande. Cyaniden är den guldförening som utsöndras i största mängd i urinen vid guldbehandling, oavsett vilken förening som tillförs.

Mitokondrier påverkas

Det finns ytterligare ett stort antal beskrivna verkningar av guldsalter.

De allerstädes närvarande mitokondrierna som beskrevs i förra TF-bladet undgår givetvis inte heller att påverkas. På vilket sätt är inte närmare klarlagt, men det är känt att thiolgrupper ingår på många ställen. Redan upptaget av glukos i cellerna hämmas, varför det kan vara svårt att avgöra i vilken grad andra guldverkningar är följder av att cellerna stryps på energi.

Guld och amalgam går ej ihop

Många “amalgampatienter” tål inte guld i munnen. Om det fortfarande finns kvar amalgam är det lättförståeligt. Likaså om guldet satts in medan det fortfarande fanns amalgam i munnen. Guldet kommer då att innehålla kvicksilver, något som redan Stock upptäckte och uppmätte på 1920-talet.

Guld ger kontaktallergi

Men det finns uppenbarligen de som verkligen reagerar på guld och inte på kvicksilverinnehåll eller legeringsmetaller.

Björkner och medarbetare vid yrkesdermatologen i Malmö finner en hög frekvens av hudreaktioner mot guldföreningar, speciellt mot guldtiosulfat. I en serie av 823 patienter i följd som testades för misstänkt kontaktallergi hade 8,6 procent reaktioner mot guldtiosulfat men inte mot andra guldföreningar utom cyanidföreningen. Resultatet gör guld till den näst vanligaste allergenen efter nickel.

Vidare studier från samma grupp visade att guldallergi var överrepresenterat hos dem som hade guld i munnen. Vid testning av 20 kontaktallergiska personer med intramuskulärt guldnatriumtiomalat eller placebo fick de 10 som fick guld ett uppblossande av utläkta hudtestställen samt övergående feber.

Uppenbarligen inskränker sig inte guldreaktioner till huden utan immunsystemet i hela kroppen är aktiverat mot guld. Givetvis bör inte sådana personer ha guld i munnen.

Samband mellan nickel, guld och palladium

Jan Marcusson vid dermatologen, Huddinge, testade 397 personer med vanliga besvär av tandlagningsmaterial, ungefär samma som vi beskrivit i Tf-bladet nr 1, 1986. Han fann en hög frekvens av positiva hudtest mot olika metaller, inte bara mot guld. 23 procent reagerade mot guld.

Marcusson finner att det föreligger ett samband mellan reaktioner mot nickel, guld och palladium, eftersom en hög andel patienter reagerade mot alla tre metallerna. 4 procent reagerade mot metalliskt kvicksilver och ytterligare ett antal procent mot andra kvicksilverföreningar.

Andra forskare har rapporterat korrelationer mellan guld och kvicksilverkänslighet och att marsvin som man framkallat kontaktallergi mot kvicksilver hos även utvecklat reaktion mot guld.

Inga metaller i munnen

Den enda slutsats man rimligen kan dra är att metaller inte har i munnen att göra. Det finns forskningsgrupper som utvecklar metoder för att utvärdera immunotoxiska risker med kemiska substanser och läkemedel. Tanken är att ämnen som ger reaktion i dessa testsystem ska uteslutas ur terapin och behandlas med vederbörlig försiktighet inom industrin.

Trots att man genomgående demonstrerar reaktioner mot t.ex. kvicksilver och guld i sådana tester, föranleder detta ingalunda att man utesluter dessa ämnen från klinisk användning.

Den forskning som inte ger passande resultat ignoreras eller förklaras snabbt inte ha klinisk relevans. Speciellt när det gäller reumatiker förefaller det vara i högsta grad angeläget att få fram mediciner med mindre biverkningar än de “rävgift” som nu används.

Den som har behov av referenser till forskningslitteraturen (på engelska), som använts för att skriva denna artikel, kan kontakta författaren.