I en artikel i Tf-bladet nr 4 1994 beskrev tandläkare Birger Rockler hur kroppen reagerar på lokala skador i anslutning till tänderna. Här beskriver han några patientfall, som visar tydliga tecken på symtom långt från tanden, men där tanden ändå är den troliga orsaken.

Den förra artikeln avslutades med beskrivning av en patient, som vid normal helstatusundersökning uppvisade en rotfylld tand med diffusa förändringar i käkbenet runt rotspetsarna. En lokal upphöjning av tandköttet syntes och vid tryck på den kom det ut vätska.

I detta fall har bakterier samlats i en “död” rotkanal som inte tätats ordentligt. Miljön är perfekt för bakterier och de förökar sig i enorm hastighet. Som ett slags skydd hade kroppen kapslat in bakteriehärden en fistel hade bildats och varet tömdes i munhålan. Därmed behövde kroppens immunförsvar inte engagera sig så mycket och angreppet hölls kvar lokalt.

Käkbenet bryts ner

Om bakteriehärden inte kan avgränsas på detta sätt mobiliseras kroppens försvarsceller, de vita blodkropparna. De oskadliggör bakterierna och bryter ner dess avfallsprodukter. Delar av käkbenet bryts också ner och ersätts med mer elastisk vävnad, som innehåller större mängd vita blodkroppar.

Pågår detta under flera år fortsätter kroppen att bryta ner vävnad runt tanden. Till slut fäster tanden endast i en varpöl och faller så småningom ut. Försvaret har lyckats och inom någon månad har hålet efter tanden täppts till. Kroppen reagerar på liknande sätt som när man får en sticka i fingret.

Tandläkaren kan återskapa ett normaltillstånd i tanden genom att rensa bort bakterier ur rotkanalen och täppa till hålrummet. Då finns inte längre plats för nya bakterier och tanden kan behållas.

Feber och svullna lymfkörtlar

Kroppen kan också reagera med feber vid en infektion. Ett sådant exempel var när en patients visdomstand hade avlägsnats. Ingreppet betraktade jag som relativt enkelt och skadorna var små. Det var inte troligt att komplikationer skulle tillstöta då tanden tagits bort.

Trots det återkom patienten efter fyra dagar med värk som strålade upp mot örat och en diffus irritationskänsla upp mot ögat. Jag lokalbehandlade genom att spola rent i fördjupningen efter tanden. Vardroppar rann ut och efter två dagars behandling avklingade symtomen. Några dagar senare återkom symtomen och patienten fick en känsla av feber. Halsens lymfkörtlar svullnade på den behandlade sidan. Jag spolade åter rent i sårhålan och gav antibiotikabehandling. Efter fyra dagar bade symtomen avklingat och försvann sedan.

Det här var exempel på en infektion i ett öppet sår. Kroppen försökte hålla bakterierna stången genom varbildning. Det lyckades inte helt och patienten fick en kraftig reaktion med feber. När det gått så långt är antibiotikabehandling nödvändig för att oskadliggöra inkräktarna och minska belastningen på immunsystemet.

Tics i ögonen

En annan av mina patienter fick för några år sedan s k tics (okontrollerade ryckningar i ögonlocket) i vänster öga. Patienten hade sökt läkare, men behandlingen medförde ingen förbättring. Jag undersökte hans tänder extra noga och fann en kronförsedd premolar som saknade alveolkompakta (benhinna) apikalt, dvs vid rotspetsen. Tanden gav dessutom en avvikande känsla och ett onormalt ljud vid knackning.

Fynden var tillräckliga för att jag skulle misstänka att tanden kunde bidra till patientens tics. Jag testade tandens reaktionsmönster genom att borra genom kronan. När jag nådde pulpan fanns inga tecken på liv. I en av rotkanalerna fanns en inflammatorisk blödning. Tanden rot fylldes och symtomen avtog.

Ett halvår senare fanns fortfarande delar av symtomen kvar. Vi beslutade då att operera för att mekaniskt göra rent vid rotspetsarna. Den inflammerade vävnaden togs bort. När patienten lämnade operationsrummet var hans tics borta. De återkom dock i takt med att bedövningen avtog, men inte alls i samma omfattning som före operationen. Fallet visar tydligt att problem med tänderna kan påverka kroppsfunktioner även utanför munhålan.

Tänderna smärtar

En del patienter förlägger istället sina smärttillstånd till tänderna. Jag hade en kvinnlig patient i 30-årsåldern med sådana problem. När hon kom till mig saknades flera tänder och samtliga amalgamfyllningar var utbytta. Hon hade varit sjukskriven de senaste två åren, pga besvär i munhålan.

På röntgenbilderna kunde jag se rotrester efter en avlägsnad tand i överkäken. På samma sida i underkäken upptäckte jag diffusa förändringar på en tand. Båda dessa “skador” kan orsaka värk, feber och matthetskänsla. Vilket också var de besvär patienten led av.

Min reflexion som tandläkare var frågan om de förändringar som syntes på röntgenbilderna verkligen gav upphov till besvären. Behandlingen för att korrigera detta är svår och kan vara smärtsam. Min bedömning var att behandlingen skulle genomföras. Först efteråt går det att avgöra om det var en riktig bedömning.

Patienten fick sedan hjälp av en kollega och är nu 6 månader senare betydligt friskare. I veckan ville hon få ytterligare ett område röntgat för att förhoppningsvis finna en förklaring till de symtomrester som finns kvar.

Tandsten och bihåleinflammation

Vid tandlossning är det vanligt med tandstensavlagringar på rotytan. Tandstenen åstadkoms av bakterier, som i sin tur orsakar inflammationer i tandköttet. Angrepp även längre ner vid rotspetsarna förekommer.

På dessa patienters ortopantomogram (röntgenöversikt) kan man ofta konstatera att inflammationer i överkäken nått ända upp till bihålan. Patienter med sådana problem kan ha återkommande bihåleinflammationer och diffusa smärttillstånd i ansiktet.

Flera undersökningar visar att omkring 20 procent av samtliga fall av återkommande bihåleinflammation kan bero på omfattande tandlossning eller varbildning vid rotspetsen.

Bakterier till blodet

Under hösten varnade massmedia för rengöring av tänder med symtom på tandlossning utan generell profylaktisk antibiotikabehandling hos patienter med pace-maker och höftledsproteser.

I samband med tandbehandling kan bakterier tryckas ut i blodkärlen. Bakterierna når sedan hjärtat eller höften och kan bilda kolonier på hjärtklaffarna eller vid höftledens implantatytor.

Detta kan inträffa även utan tandläkarbehandling. Det gäller exempelvis tänder med stora förluster av stödjande benvävnad. Tänderna är då mer rörliga än normalt och vid hopbitning rör sig tanden och bakterier kan tryckas ut i blodet. Samma sak kan hända om tanden har en bobba vid rotspetsen.

Varje infektion påverkar kroppen, men vissa individer tål mer än andra innan symtomen blir märkbara. Det är i samtliga fall viktigt att försöka få bort orsaken till infektionen. Tyvärr finns det tänder där man aldrig lyckas få bort inflammationen. Inte ens om man rotfyller, avlägsnar rotspetsen och skrapar bort inflammerad vävnad från benet är det säkert att man klarar tanden. Som en sista åtgärd kan man då tvingas avlägsna hela tanden. Det är först då man med säkerhet kan fastställa vad som orsakat besvären.

Birger Rockler