Öronsus är det svenska ordet för tinnitus, men inte alla är överens om att ordvalet är adekvat. Den som t ex dygnet runt ljudmässigt befinner sig i en verkstadsmaskin på högvarv, anser knappast att ljudnivån är att betrakta som ?sus?.

Måttligt sus i öronen kan de flesta stå ut med, men oljud som t ex hindrar insomnande till kvällen är svårare att uthärda, och det finns exempel på självmord till följd av tinnitus.

Läkarvetenskapen svävar på målet, då man frågar hur tinnitus uppkommer, och den terapi som i allmänhet erbjuds ? ljudkälla med sk maskeringsljud ? kan knappast sägas vara orsaksinriktad. Kanske krävs även odontologiska infallsvinklar på problemet tinnitus, för att samtliga pusselbitar ska falla på plats.

Fysiologiska störningar

Hörselorganet har en gång i tiden utvecklats från underkäken, och än idag finns vissa strukturer gemensamma dem emellan som kan vara av intresse i sammanhanget.

Den norske öronläkaren och tand-läkaren Hilmar Myrhaug pekar på dessa, då han framför hypotesen att tinnitus många gånger kan orsakas av fysiologiska störningar i tuggapparaten (1).

Hörselorganet

En kort redogörelse för hörselorganets normalfunktion kan tjäna som introduktion i ett försök att närmare beskriva Myrhaugs hypotes.

I hörselorganet omvandlas ljudvågor (tryckvågor) via mekanisk energi till nervsignaler som i hjärnan uppfattas som ljud. Ytterörat uppfångar ljudvågor som via yttre hörselgången leds in till och påverkar trumhinnan. I det luftfyllda mellanörat innanför trumhinnan finns tre små ben, hammaren, städet och stigbygeln. Dessa är ledade sinsemellan och har till uppgift att vidarebefordra trumhinnans vibrationer till det sk ovala fönstret, omfattat av stigbygelns fotplatta och beläget i skiljeväggen mellan mellanöra och vätskefyllt inneröra.

Den pistongliknande rörelsen i stigbygeln ger upphov till tryckvågor i innerörats vätska, tryckvågor som i sin tur sätter hårliknande sinnesceller i innerörats snäcka i rörelse. Situationen kan liknas vid vasstrån som rör sig i strandkanten.

I snäckan omvandlas mekanisk rörelseenergi ? ?vasstrånas? rörelse ? till det elektrokemiska språk som nervsystemet kommunicerar med. Nervsignaler förs via hörselnerver till hörcentra i cortex, och vi hör ljud.

I mellanörat finns två muskler. En av dem, musculus tensor tympani, fäster i hammarens ?skaft?, vilket är sammanvuxet med trumhinnan. När denna muskel spänns, buktar trumhinnan inåt. Den andra muskeln, musculus stapedius, fäster i stigbygeln.

Musculus tensor tympani innerveras av nervus trigeminus, medan dess ?antagonist?, musculus stapedius, innerveras av nervus facialis.

Kännedom om detta förhållande är enligt Myrhaug av största betydelse för att kunna förstå bakgrunden till tinnitus.

Bettstörningar

Tandläkare med intresse för bettfysiologiska frågor känner väl till att disharmoni mellan tänder/käkar ofta leder till ökad tonus (spänning) i tuggapparatens muskler (2).

Såväl klonisk som tonisk muskelkramp kan t ex uppstå som en följd av musklers enträgna försök att kompensera för strukturella obalanser i tuggapparaten, sk bettstörningar.

Säg att en klonisk kramp uppstår. Trigeminusnerven utlöser hastigt på varandra följande ryckningar i tuggmuskulaturen. Musculus tensor tympani får i den situationen samma impulser till aktivitet. Härvid sätts mellanörats ben i rörelse och hjärnan uppfattar ljud, utan att ljudvågor träffar trumhinnan. Trumhinnans rörelser kan nu vara så påtagliga, att de kan iakttas med förstoringsglas, en omöjlighet då trumhinnan vibrerar normalt i samband med att den träffas av ljudvågor.

Bettkorrigering

Om en patient i denna situation söker hjälp för tinnitus, står det klart att en korrekt utförd bettkorrigering är vad som krävs, för att besvären ska upphöra.

Avlägsnas förekommande bettstörningar, så återskapas fysiologisk nerv/muskelharmoni, och öronsuset upphör.

En förutsättning för lyckat resultat är dock att arbetet utförs så exakt, att tuggapparatens neuromuskulära system blir tillfreds med resultatet.Tändernas upphängningsapparat känner av hundradelar av mm. Det är följaktligen på den noggrannhetsnivån tandläkarens arbete måste utföras!

Dövhet

Om nu ingen orsaksinriktad behandling kommer till stånd, finns risk för tilltagande dövhet ? en utveckling mot otoscleros. Hilmar Myrhaug anger även här en sannolik förklaringsmodell.

Den mänskliga organismen upplever tinnitus som någonting ofysiologiskt som måste hejdas. Ett sätt för den att söka nå detta mål är att successivt förstärka stigbygelns infästning i mellanörats skiljevägg mot innerörat. Stigbygeln blir härigenom allt mer trögrörlig, och till slut kanske den fastnar. Trumhinnans rörelser kan inte längre vidarebefordras till vätskan i innerörat, och det innebär i sin tur att patienten har förlorat hörseln.

Denna hypotes verkar synnerligen trovärdig för den tandläkare som någon gång har kunnat iaktta ett liknande händelseförlopp i samband med en tand som på grund av ogynnsamma kontaktförhållanden ständigt utsätts för ofysiologiska sidobelastningar. Organismen söker hejda tandens onaturliga sidorörelser genom att ?förstärka? dess infästning i käkbenet. Resultat: en förtjockning av käkbenet ? exostos ? i anslutning till tandens rot.

Toxiska eller elektriska störningar

Förklaringsmodellen ovan anger strukturella bettstörningar som tänkbar orsak till tinnitus. Men även toxiska eller elektriska störningar från tandrestaurationer kan sannolikt ge samma symtom enligt liknande mekanismer. Många patienter har kunnat rapportera om befrielse från öronsus i samband med att tandfyllningsmetaller har avlägsnats (3).

I en egen studie av 100 patienter minskade/försvann 68 procent av ursprungligen 3.976 medicinska/odontologiska symtom efter amalgamsanering och bettjustering. Fyrtiotvå (42) av dessa patienter led bl a av tinnitus. Med den odontologiska behandlingen försvann besvären hos 23 av dem, och de lindrades hos ytterligare två. Lyckandefrekvens 60 procent.

Fallbeskrivning

En av patienterna i denna studie kan tjäna som fallbeskrivning. Jag såg Per-Arne första gången i början av 80-talet. Han var då 47 år, sjukskriven sedan ett år, och sökte min hjälp för en mängd besvärande symtom, bl a svår tinnitus.

Att han även hade problem med balansen märktes redan vid första besöket i min praktik. Han missade nämligen dörröppningen till mottag-ningsrummet och gick mot dörrposten!

I anamnesupptagningen framgick att Per-Arne ibland kunde falla omkull till synes utan anledning. Han hade vid upprepade tillfällen under årens lopp behandlats på sjukhus för sinuiter och undersökts för öronsus och lockkänsla.

Sex år före vårt första sammanträffande hade han legat inlagd på sjukhus för yrselanfall. Han ramlade då omkull om han blundade, och läkarna förklarade besvären vara förorsakade av ?något virus?.

?Viruset? försvann inte, och året innan vi träffades hade Per-Arne en morgon vaknat med svår yrsel. Rummet roterade i högervarv. Det sus och pip som han ständigt besvärades av förvärrades avsevärt i samband med yrseln. När han efter viss ansträngning tagit sig till arbetet, började han må illa och fick krypandes ta sig till toiletten för att kräkas. Allt snurrade.

Yrselanfallen kom allt tätare. Efter ett dramatiskt yrselanfall med illamående och kräkningar, forslades Per-Arne akut till sjukhus och lades in för utredning. Den resulterade i diagnosen Ménières sjukdom. Hörseln på ena örat konstaterades vara kraftigt nedsatt.

Eftersom läkarna inte kunde ge Per-Arne annan hjälp än en diagnos, sökte han själv vidare bland andra terapeuter.

Till slut hamnade han hos mig, och det krävde ingen större insikt i bettfysiologi för att konstatera att bett-förhållandena var långt ifrån ideala. Samtliga molarer och en femma i vänster underkäke saknades. Restbettet var kraftigt abraderat (slitet), och både ocklusion (sammanbitningsrelation mellan käkarna) och artikulation (underkäksrörelser med tandkontakt) lämnade en hel del övrigt att önska.

Min behandling gick ut på att återskapa harmoniska bettförhållanden. Det gjordes med fast broprotetik inkluderande ett antal friändshängande led ? resulterande i 6 funktionella tänder i var kvadrant ? och i samband därmed avlägsnades också förekommande amalgam.

Symtomfri

Per-Arne blev härmed symtomfri. Inte bara symtomen från hörsel/balansorgan försvann, utan även andra symtom, som jag här inte har anledning att gå in på. (Fallet är beskrivet mer i detalj i min bok ?Sjuk av amalgam?).

Per-Arne har idag varit symtomfri i långt över 10 år.

Tinnitus ej alltid obotligt

Tinnitus är inte alltid, som många uppfattar det, ett obotligt fenomen. Ett problem för den som drabbas är dock att man så att säga hamnar mellan två stolar i sökandet efter adekvat terapi.

Läkaren har sällan eller aldrig kunskap om tuggapparatens funktion respektive felfunktion och tandläkaren har ofta motsvarande kunskapsbrister beträffande hörselorganet.

Ett utvidgat och prestigelöst samarbete över verksamhetsgränserna skulle tveklöst leda till större möjlig-heter för drabbade patienter att finna adekvat hjälp för sina besvär.

_Olle Redhe, Falun
Leg. tandläkare_

_Litteratur: _

1. Myrhaug, H. The theory of Oto- sclerosis and Morbus Ménière (Labyrin- thine Vertigo) being caused by the same mecanism: physical irritants, an oto-gnathic syndrome. Bergmanns Boktrykkeri A/S, Bergen, 1981.
2. Redhe, O. Invalidiserande huvud- värk ett onödigt ont. R-Dental AB, 1985.
3. Redhe, O. Sjuk av amalgam. R- Dental AB, Falun 1991.