Det märkliga agerandet från bland andra Socialstyrelsens tandvårdsbyrå, tandläkarexperter vid Tandläkarhögskolan och de hänvisningstandläkare, som alla av riksdagen uppmanats att underlätta för de tandvårdskadade, har nu sammanställts i en rapport.

Assar Fager har under lång tid granskat riksdagsbeslut motioner, propositioner och utskottsyttranden i amalgamfrågan. Resultatet är en rapport, som med rätta kallas ?Amalgam ? En demokratisk härdsmälta?.

På sida efter sida finns uppgifter, som de mest hårdföra grävande journalisterna borde sukta efter att få kasta sig över och belysa för allmänheten. Tiden får utvisa om någon av dem verkligen är en grävande journalist som vågar ställa sig på de svagas sida, eller om de alla även fortsättningsvis väljer att stödja etablissemangets förnekande av fakta.

Resa i tiden

När jag för 20 år sen läste en kritisk debattartikel om amalgamanvändningen och riskerna för patienterna, insåg jag att det var nödvändigt att belysa den kvicksilverbelastning som främst tandsköterskor och tandtekniker utsatts för.

Jag skrev en debattartikel och fick på så sätt kontakt med ett stort antal sjuka tandsköterskor. Då trodde jag, att om vi bara kunde visa att ett antal personer ur tandvårdspersonalen hade fått hälsoproblem av kvicksilverhanteringen i tandvården, så skulle även patienterna tas på allvar. Många hörde av sig och var tacksamma för att problemet hade synliggjorts. Andra ringde och hotade mig till livet, självklart anonymt, samtidigt som de lovade att jag skulle fråntas mitt förtroendeuppdrag som politiker.

Kunskapsbrist och titelsjuka

Under alla år har det funnits en röd tråd i våra kontakter med de etablerade så kallade ?vetenskapliga? förståsigpåarna. Dessa har alltid uttalat sig tvärsäkert, trots att de saknat elementära kunskaper i ämnet toxikologi. De har oftast citerat någon på Socialstyrelsen, som de har sett på TV eller hört säga att amalgam är ofarligt. Detta trots att LEK-utredningen redan 1987 konstaterade att amalgam är toxikologiskt olämpligt. Den senaste grodan i den genren var i programmet ?Fråga doktorn? i november i år, då professor Björn Klinge sjöng amalgamets lov. Jag frågar mig vilken planet han har befunnit sig på de senaste 20 åren. Problemet är tydligt, titlar garanterar inte alltid vare sig klokskap eller kunskap, trots att många tror att en ?professor? alltid är ett sanningsvittne.

Dyra ?experter?

Genom årens granskningar av hur dessa, av oss skattebetalare välbetalda, ?experter? har uppträtt i amalgamfrågan och all annan tandvårdsproblematik som käkinflammationer, sulfaöverkänslighet, fluor och titanimplantat måste man ställa sig frågan: ? Vems ärenden går dessa så kallade experter? Är det förtjänsten, de fina titlarna, de flotta resorna till tjusiga konferenser jorden över, eller finns det andra intressen som styr debatten?

Det är känt att en amalgamproducent gav ett stipendium till professor Maud Bergman i Umeå för hennes positiva inställning till amalgam. När professor Mjör slutade på NIOM fick han ett stort stipendium för att kunna fortsätta sitt arbete i Kalifornien USA. Hur många fler är det, som har gjort upp med dem som finansierat deras tjusiga utflykter till Japan, Nya Zeeland, USA etc.?

Kolla kopplingarna!

När det gäller läkarna och deras kopplingar till läkemedelsindustrin, har medierna sett till att en viss upprensning skett, men hur är det inom tandvården? Bonus för implantaten har varit uppe till debatt för enskilda vårdgivare, men hur ser det ut uppe i toppen? Är det så, att tandvårdsreformen för dem över 65 var tänkt att berika ett fåtal med våra skattemedel? Den reformen har kostat drygt 1,5 miljarder, istället för regeringens beräknade 500 miljoner kronor. Man kan ju bara gissa hur mycket av detta, som är bonus för dyra implantat.

Avledande manövrar

I samband med att Sverige var nära ett amalgamförbud i början av nittiotalet anordnade Medicinska Forsknings Rådet (MFR) snabbt ett så kallat State-of-the-art-seminarium i Stockholm 1992. Till detta var enbart amalgamförespråkare inbjudna. Först efter att riksdagsledamoten Siw Persson agerat fick vi med en representant utan koppling till amalgamlobbyn. Slutresultatet blev självklart ändå att MFR gick ut i media med ett lugnande besked till allmänheten och med argument till tandläkare, precis som inledningstalaren Professor Löe och, naturligtvis, Socialstyrelsen hade planerat. Man kan fortsätta uppräkningen av bevis på förfalskning och avledande vetenskapsfusk från etablissemanget under de senaste 30 åren.

Personalen lurad

När det gäller tandvårdspersonalen är det uppenbart, att några personer i offentlig ställning har ägnat sig åt samma sorts bevisförfalskning och, framför allt, underlåtenhet att utföra sin tjänst enligt uppdrag.

Det har funnits krav sedan 1920-talet på, att alla som arbetar med kvicksilver ska läkarundersökas både före och under det att de arbetar med giftet. När jag frågade efter föreskrifter på Arbetarskyddsstyrelsen 1985 fanns INGA! Man redovisade att det fanns föreskrifter för bly sedan 1958, men under alla dessa år har ingen brytt sig om att göra något åt kvicksilver.

Fortfarande pratar man om kvicksilver och kloralkaliarbete, och förringar den risk som tandvårdspersonalen utsattes för genom sin kvicksilverhantering. Trots att alla ansvariga myndigheter, i samtliga utredningar från 1986 och framåt, har uppmanats att särskilt beakta och utreda tandvårdspersonalens situation, så har inget hänt.

Yrkesmedicinarna hade kunnat agera om de hade varit intresserade. När medicine doktor Fredrik Berglund kontaktade mig 1986-1987 om kvicksilverproblematiken för personalen, var han även intresserad av vad som hänt med våra barn. I enkäten, som gjordes bland tandvårdspersonalen, ställdes frågor om graviditet, ev. missfall, barnlöshet och hur barnen mådde osv. Svaren vi fick visade en skrämmande omfattning av skador.

När enkäten var klar 1990, uppvaktades och informerades alla ansvariga ministrar, fackföreningarna, Arbetarskyddsstyrelsen och SoS. Ingen av dessa vidtog några åtgärder utifrån informationen. Uppenbarligen har avsikten hela tiden varit, att tiga ihjäl och dölja fakta om att amalgam inte bara skadar patienter, utan även tandvårdspersonalen och deras barn.

• Övriga Norden mer demokratiskt

I Norge har NRK Brennpunkt gjort en uppföljning av TV-programmet ?kvikksölvjentene? med programmet ?kvikksölvbarna?. HSO i Norge, FFO, vill nu förbjuda amalgam i Norge. Professor Bente Moen fick fram samma resultat som vi hade i vår utredning 1990 om tandvårdspersonalen. Missfallsfrekvensen är hög, 25 procent har opererat bort livmodern, barnen har diverse olika problem, vilket också vår enkät visade. ADHD, inlärningsproblem, psykiska problem, allergier m.m. är vanligt förekommande.

NRK Brennpunkts program om tandsköterskor och kvicksilver har väckt stor uppståndelse, och programmet har visats av TV i Danmark, Island och i Finland ? men inte i Sverige. Kan det verkligen vara så, att kvicksilver är mindre giftigt i Sverige än det är i övriga delar av Norden?

Proppen ur!

Äntligen har proppen gått ur flaskan. Vid vårt senaste besök på Socialstyrelsen var det ingen som ifrågasatte, att tandvårdspersonalen kan skadas av arbetet med kvicksilver. Jag hoppas att detta ger möjlighet till en förnyad prövning i de rättsliga instanser, som hittills nekat oss arbetsskadeersättning. Nu återstår, att Arbetsmiljöverket och yrkesmedicinare också inser hur det förhåller sig.

Med tanke på, hur svenska myndigheter har agerat i frågor som rör exempelvis sterilisering, lobotomering, könsstympning av kvinnor och nu senast hur barnhemsbarnen misshandlats, finns det fler områden som verkligen behöver granskas.

En julklapp väntar medierna

Tf och dess aktiva, som exempelvis Assar Fager, har gjort det grundläggande förarbetet åt journalisterna på Uppdrag granskning, Kalla fakta och Dokument inifrån. Nu gäller det bara att se, vem av dessa framstående journalister som hinner ringa Tandvårdsskadeförbundet först och be om de exklusiva rättigheterna till materialet i ?journalisternas julklapp?.

Här är numret till Tandvårdsskadeförbundet: 0520 ? 80600