Som en inledning av millenniet har Sverige agerat värd för ett stort och ambitiöst program angående förintelsen. Avsikten var att man ska se till att inget ska glömmas bort så att historien inte upprepas. Detta är mycket viktigt och måste gälla även de försyndelser som begåtts utanför de krigförande länderna. Sveriges roll ska enligt politikerna också granskas. Det är välkommet, inte minst i våra medlemmars intresse.

Tandvården kom från Tyskland, som före 2:a världskriget var ledande inom forskning och medicin. Tyskland införde folk- och skoltandvård redan på 1920-talet och naturligtvis övertog även svenska läkare och tandläkare metoder och attityder därifrån. Många tandläkare kom också från Tyskland i samband med den svenska folktandvårdens införande.Vissa av dem hade en märklig inställning till patienterna som skapade mångårig, kanske livslång, tandvårdsrädsla. Många minns med fasa ett av de få svenska ord som tandläkaren kunde ? gapa, gapa!!

Men det fanns även amalgammotståndare i Tyskland. Vi ska inte glömma stora namn som kemisten Alfred Stock och toxikologen Louis Lewin. Stock var en humanist och internationalist och kämpade i 20 år med att varna för kvicksilver och amalgam. Trots detta valde man att införa amalgam som det vanligaste behandlingsmaterialet mot karies i Sverige ? man kan undra varför?

*Öppna Medicinalstyrelsens arkiv *

När nu statsministern har lovat inför hela världen att vi ska öppna även de svenska arkiven, är det på sin plats att även gräva i Medicinalstyrelsens arkiv, inte bara när det gäller steriliseringar och lobotomier, utan även tandvården.

Till skillnad från historiska försyndelser pågår mörkläggningen när det gäller amalgamets hälsorisker fortfarande. Varför läkarkåren backar upp tandläkarnas förnekande av amalgamets skador är en etisk och moralisk gåta. Kanske kan man få större klarhet i arkiven.

Hur kan akademiskt utbildade läkare vara så inkompetenta att de inte begriper vad personer som står utanför vårdsystemet (även en del innanför) omedelbart inser. Varenda tekniker begriper ögonblickligen varför man inte ska sätta ihop guld och amalgam.

Socialstyrelsen har fortfarande inte gjort något som hjälper patienter med sådana konstruktioner, trots att det ansetts som felbehandling ända sedan 1800-talet.

Här och var i litteraturen kan man få en glimt av att man fullständigt medvetet ljugit för patienterna om amalgam. I en bok från 1881 ?Om tänderna i friskt och sjukligt tillstånd samt om deras vård?, avsedd för allmänheten och skriven av Otto Ulmgren, medicine doktor och tandläkare, beskrivs det då i Sverige tämligen nya amalgamet som olika metaller, blandade med ?en ytterst ringa mängd kvicksilver?. Det var 50 procent redan då.

Slut på översittande attityd

Det måste bli ett slut på vårdgivarnas översittande attityd mot dem som är i behov av vård. De är inga mindervärdiga individer, vars dåliga anlag gör att de blir sjuka. Psykdiagnosen innebär en stämpel för livet. Vi har otaliga fall inom Tf som stämplats som psykiskt/psykosomatiskt sjuka, ibland tvångsintagits, men som hämtat sig när de blivit av med metallbelastningen. För några decennier sedan hade de riskerat lobotomi eller sterilisering. Vad var egentligen orsaken till de besvär som föranledde sådana operationer?

Både bakgrunden och nutiden måste granskas. Hur kan det komma sig att man använde kopparamalgam med välkänd kraftig kvicksilverfrisättning på barn, trots att just detta amalgam utdömdes av en tämligen enig forskar- och tandläkarkår i Tyskland på 1920-talet? Även tyska Hälsovårdsministeriet struntade i varningarna. Hur kan det komma sig att Socialstyrelsen inte ingripit mot en stor grupp tandläkare som sällan nöjde sig med att bara laga med amalgam som bestod av 50 procent kvicksilver och 50 procent alloypulver utan tillsatte betydligt mer kvicksilver ? amalgamet stelnade inte lika fort och det innebar inte lika stor tidspress vid insereringen?

Hur många det var som fick den här typen av kvicksilveröverskott och blev sjuka av amalgamet är naturligtvis svårt eller till och med omöjligt att uppskatta, men dessa människor finns och risken är troligtvis större att just dessa har reagerat fortare än andra på kvicksilvret.

Att dessa som småbarn ofta behandlats med det först på 1980-talet förbjudna kopparamalgamet, som skulle upplösas i munnen på barnen inom något år, gör förhållandet ännu värre. Varför har Socialstyrelsen inte ingripit mot rotfyllningsmaterial som innehållit/innehåller snart sagt alla tänkbara gifter? N2 har man förbjudit men ?glömt? meddela importören förbudet. Det finns säkert fortfarande kvar.
Det finns ingenting så svårt att ta itu med ingenting så vanskligt att leda ingenting så osäkert i framgång som att söka fly en ny tingens ordning. Den som förändrar får nämligen som motståndare alla dem som lyckats väl i de gamla spåren och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i det nya. Machiavelli (1467-1527)

*Samhällets paria *
Sverige måste nu börja sopa rent för sin egen dörr när det gäller skumraskaffärer som hittills klarat sig utan granskning.

De styrandes ständiga nedvärdering av riskerna med amalgam har spridit sig från myndigheter ut i vårdapparaten så att människor som vågat ifrågasätta har blivit bemötta som samhällets paria.

Så sent som i Läkartidningen i år har debatten kring de amalgamsjuka fortsatt med de negativa förtecken som myndigheternas ointresse och lögner har spridit sedan introduktionen av amalgam. Genom att ge sken av att man inte behövde bry sig om varken patienternas eller kollegers farhågor, har man skapat en situation där det i hela samhället blivit fritt fram att inte ta dessa människor på allvar, utan betrakta dom som mindre vetande eller till och med psykiskt sjuka.

Vilka individer i ett samhälle är motståndskraftiga nog att tåla ett gift som kvicksilver? Vad är det för samhälle som tillåter och understödjer ett sådant experiment? Är nästa steg att genetiskt överföra motståndskraft mot tungmetaller från bakterier till människa?

*Nyutkommen skrift *

Därför blir Nationella Folkhälsokommitténs nyligen utkomna skrift: ?Nya Diagnoser ? en förklaringsmodell till neurosomatiska sjukdomar? av prof. Robert Olin, ett mycket viktigt dokument. Detta måste snabbt spridas i alla led i vården. Skriften kastar ljus över många av de diagnoser, som hittills varit föremål för samhällets ointresse och vårdens brist på engagemang. Den slår undan den så omhuldade teorin om människors inbillning.

För att detta synsätt ska kunna appliceras i vården krävs massiva utbildnings- och fortbildningsinsatser. Genom att ta tillvara våra kunskaper och andras erfarenheter samt nya forskningsresultat kan man hantera vårdkriser på ett bättre sätt och stoppa det galopperande slöseriet med mänskliga resurser.

För att få en förändring måste riksdagbesluten exempelvis i tandvårdsfrågan efterlevas och inte motarbetas.