- Forskning
- Hälsa
Forskning om tänder och karies har pågått sedan slutet av 1800-talet och många intressanta upptäcker finns från 1900-talet. Ralph Steinman och John Leonora gjorde många intressanta upptäckter när det gäller flödet i dentinkanalerna, som de ansåg var kroppens sätt att skydda sig mot karies. Clyde Roggenkamp har sammanställt deras forskning, som fortfarande är relativt okänd bland nutidens tandläkare.
Ralph Steinman hade under sin tid som tandläkare funderat mycket på den gängse bilden av uppkomst av karies. Det man då trodde var att surheten i munhålan gav upphov till karies, men Steinman tyckte inte alltid att det stämde och därför funderade han på andra mekanismer.
Han tänkte att kroppen borde ha ett försvar för bakterieinvasion i tänderna och började att studera flödet i dentinkanalerna, det vill säga de små kanaler som går från pulpan, tvärs igenom dentinet och emaljen och ut i tandbenet eller munhålan. Dentinkanalerna är små, men tillräckligt stora för att de minsta bakterierna ska få plats där och varje tand har omkring tre tusen meter dentinkanaler.
Steinman blev mer och mer övertygad om att dessa dentinkanaler hade stor betydelse för kroppens försvar mot munhålans tuffa miljö. Han började med att spruta in färgämne i pulpan på sina försöksdjur och fann att det tog 30-45 minuter innan färgämnet gått igenom dentinet och emaljen för att återfinnas i munhålan. Han fick alltså ett flöde från pulpan och ut genom dentinkanalerna.
Steinman och Leonora satte upp hypotesen att karies kanske kunde handla om hormonsystemet. Tillsammans identifierade de hypotalamus och öronspottkörteln som viktiga länkar. Steinman fann också att ett kraftigt flöde i dentinkanalerna orsakade färre karies medan ett lågt flöde gav mer karies. Han fann också att socker minskade flödet och hämmade spottkörtelns funktion.
Så småningom fann forskarna att tänderna har ett slags lymfsystem som transporterar näring till dentinet från pulpans blodflöde. Forskarna upptäckte också små pumpar som drev flödet inifrån pulparummet och ut genom dentinet och emaljen. Ett kraftigt dentinflöde minskade alltså risken för karies.
Socker hämmade flödet i dentinkanalerna och kunde till och med vända det så att flödet gick från emaljen, genom dentinet och in i pulpan. Ett sådant flöde orsakade karies. Socker har alltså inte bara en hämmande effekt på öronspottkörteln och dess hormoner utan skapar också ett felaktigt flöde i dentinkanalerna.
Läs mer om dentinflödet och Steimans och Leonoras intressanta forskning via länken nedan.
Till den 100-sida rapporten om dentinflödet och Steinmans forskning
