Till statsrådet Maria Larsson!
Regeringen beslutade den 30 oktober 2008 att tillkalla en särskild
utredare för att göra en översyn av regleringen av de nationella
vaccinationsprogrammen, hanteringen av vacciner inom ramen för
läkemedelsförmånssystemet och förhållandet mellan dessa system.
Samtidigt fastställdes direktiv för utredningen (dir. 2008:131,
bilaga 1). Generaldirektören Bo Jonsson förordnades att från och med
den 1 januari 2009 vara särskild utredare.
Att som experter biträda utredningen förordnades från och med
den 16 mars 2009 utredaren Charlotta Bergquist, Läkemedelsverket,
utredaren Niklas Hedberg, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket,
avdelningschefen Susanne Jansson, Ekonomistyrningsverket,
dåvarande generaldirektören Ragnar Norrby,
Smittskyddsinstitutet, avdelningschefen Göran Stiernstedt,
Sveriges kommuner och landsting, dåvarande enhetschefen,
nuvarande avdelningschefen Anders Tegnell, Socialstyrelsen samt
departementssekreteraren Henrik Tiselius, Finansdepartementet.
Departementssekreteraren Malin Bohlin, Finansdepartementet och
departementssekreteraren Anders Klahr, Socialdepartementet
förordnades att från och med samma datum vara sakkunniga i
utredningen.
Den 17 april 2009 förordnades professor Bengt Jönsson att vara
expert i utredningen. Förordnandet gällde från och med den 7 april
2009. Den 17 september 2009 förordnades generaldirektören Johan
Carlson, Smittskyddsinstitutet att från samma dag vara expert i
utredningen.
Susanne Jansson och Anders Klahr entledigades från och med
den 12 februari 2010 från uppdragen att vara expert respektive
sakkunniga i utredningen. Från och med samma dag förordnades
kanslirådet Anne Nilsson, Socialdepartementet, att vara sakkunnig
och experten i Ekonomistyrningsverket, Charlotta Carlberg, att
vara expert i utredningen.
Från och med den 1 januari 2009 anställdes juristen Olle Högrell
att vara utredningens sekreterare.
Textredigering och layout har utförts av kanslisekreteraren
Camilla Kivanc.
Utredningen har antagit namnet Vaccinutredningen.
Särskilt yttrande har avgivits av Bengt Jönsson.
Utredningen får härmed överlämna betänkandet Ny ordning för
nationella vaccinationsprogram (SOU 2010:39)
Uppdraget är härmed slutfört.
Stockholm i maj 2010
Bo Jonsson
/Olle Högrell
Den svåra implementeringen
Hur reagerar medborgarna på goda råd uppifrån? Det allmänt höga
förtroendet för svensk hälso- och sjukvård kan lätt invagga oss i
föreställningen att följsamheten borde vara god i Sverige.
Historiskt sett har så varit fallet med mycket hög acceptans av
barnvaccinationer. Men det är inte alls säkert att detsamma gäller
för olika typer av nyupptäckta farsoter. Särskilt om den internationella
expertisen är kluven i sina bedömningar och skilda
strategier antas i olika länder är det inte alls säkert att implementeringen
löper som avsett.
Utländska erfarenheter belyser problemet. I Frankrike erbjöds
hela befolkningen vaccinering mot svininfluensan, men trots en
intensiv kampanj var det bara sju procent som nappade på anbudet.
Även svenska lärdomar av smittskyddsinsatser visar att opinionsbildning
ibland hamnar i motlut.
Det är viktigt att påminna om att inte ens nationella vaccineringsprogram
är något annat än erbjudanden. Svensk lag tvingar
inte enskilda att låta vaccinera sig. Lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall rymmer en del möjligheter till tvång, men
inte denna. Smittskyddslagen (2004:168) möjliggör vissa former av
isolering och ålägger sjuka ett betydande eget ansvar för att
förhindra smittspridning, men tvångsmedicinering ingår inte
åtgärdsregistret. Tvärtom inskärper lagen (4 §) att alla åtgärder
skall vidtas med respekt för alla människors lika värde och
enskildas integritet.
Det är därför inte alls självklart att vaccineringsprogram leder
till åsyftade effekter. Genomförandet kan bromsas på flera olika
nivåer, hos sjukvårdshuvudmännen, inom vården eller hos allmänheten.
Även om finansieringsfrågorna är lösta kan det finnas andra
skäl till tröghet och tveksamhet. Hitförande frågor behandlas i
statsvetenskaplig implementeringsforskning.
Motstånd mot vaccinering blir naturligtvis särskilt starkt om det
råder osäkerhet t.ex. om sjukdomens allvar, om smittsamheten och
smittspridningens hastighet, om vaccinets effektivitet, om
752
SOU 2010:39 Bilaga 7
753
biverkningar och om incidens på effekterna av andra vacciner.
Myndigheternas expertis har i det moderna mediesamhället konkurrens
med många andra mer eller mindre trovärdiga auktoriteter
och informationskällor. Dessutom kan ny kunskap tillkomma
under beslutsprocessens lopp. Oron kan tillta men också avta, som
illustreras av de färska erfarenheterna av svininfluensan.
Något som förtjänar särskild uppmärksamhet är hur oenighet
inom expertisen ska hanteras. Det är lätt att önska sig att alla
sakförståndiga ska tala med en enda stämma, men all erfarenhet
talar för att så inte kommer att ske. Dels finns det dissidenter och
tokstollar i alla yrkeskårer, dels råder alltid en viss skepsis bland de
journalister som bevakar utvecklingen. En dos misstänksamhet mot
kommersiella intressen ingår i paketet. På den politiska arenan
råder alltid varierande grader av konkurrens inom och mellan
partierna och detta kan i vissa lägen leda till oenighet. Men
långtifrån alltid, bör det tillfogas. Politiker vill uppfattas som
seriösa och blir därför obenägna till överdrivet hackande och smågnabb
i frågor där väljarna kan antas premiera sakligt engagemang
och gemensamt ansvarstagande.
Men den vita rockens magi är inte vad den har varit. I
individualismens tidsålder träffar var och en egna val. Väl så viktigt
som att överväga hur beslut om vaccinprogram bör fattas för att bli
så rationella och effektiva som möjligt är det därför att utforma
beslutsprocessen så att den uppfattas som legitim och auktoritativ.
Det behövs kloka och erfarna ansikten som med tyngd kan förklara
riskbilden för allmänheten och motivera till förebyggande åtgärder.
Presentationen av fattade beslut kräver med andra ord en
välgenomtänkt kommunikationsstrategi. Detta är en så komplicerad
uppgift att den bör övervägas i särskild ordning, som en del
av den fortsatta beredningen av en hållbar vaccinpolitik.
