- Politik
Socialstyrelsen har utrett vanligt förekommande välfärdsbrottslighet. I tandvården har utredningen endast tittat på tandvård som sker på regionens bekostnad, det vill säga barn- och ungdomstandvård och tandvård för särskilt behövande personer. En viss välfärdsbrottslighet har upptäckts som att tandläkaren tar betalt för utdragning av tänder hos en person som länge sakna sådana. Eller att tandläkaren tagit betalt för åtgärder som aldrig utförts. Men flertalet fel tycks handla om felaktiga åtgärdskoder eller åtgärdskoder för mer omfattande tandvård än vad som hade behövts. Det menar Socialstyrelsen främst beror på okunskap om regelsystemet.
Den tandvård som regionen finansierar uppgår till ungefär samma summa som det statliga tandvårdsstödet. 2019 uppgick detta till ungefär 7 miljarder kronor, vilket främst handlar om barn- och ungdomstandvården som regionerna har ansvar för. Det Socialstyrelsen tagit upp i sin rapport är bland annat överbehandling och faktureringsmissar. Till det senare hör att tandläkaren tagit betalt för mer omfattande åtgärder än vad som utförts.
Socialstyrelsen menar att många faktureringsmissar främst handlar om okunskap om regelverket och att det därför inte direkt handlar om brottslighet. I första hand är det N- och F-tandvården där Socialstyrelsen upptäckt felaktigheter, vilket är en mindre del av tandvården Allvarligt är dock när det finns direkta felaktigheter som att åtgärdskoden för tandborttagning använts hos personer som helt saknar tänder.
Tandhälsoförbundets medlemmar berättar ibland att de fått mer tandvård än de önskat som t.ex. rotfyllningar, omfattande kronterapi eller kostsamma implantat. Problemet tycks vara att tandläkaren inte tar sig tid att förklara vad som ska åtgärdas och vilka alternativ som finns samt för- och nackdelar med dem. Det finns inte tid för patienten att tänka efter eller att ställa följdfrågor och därför fattar tandläkaren besluten åt sina patienter och behandlingen kan ofta starta omedelbart.
Det är djupt otillfredsställande och äventyrar patienternas delaktighet i vården när besluten hastas fram. Därtill kommer att kostnaderna för patienten kan bli betydligt högre än vad patienten egentligen är beredd att betala. Det är inte ovanligt att patienten sätter sig i skuld. Viktigt är alltså att stärka patientens ställning och se till att beslut om vården fattas med informerat samtycke. Tandläkaren måste avsätta tid för information till patienten.
För att förbättra tillsynen av tandvården krävs resurser och granskaren måste både begära in journaler och ha fördjupade kunskaper så att hen kan bedöma kvaliteten på tandläkarens arbete. Flertalet regioner avsätter inte tillräckliga resurser för granskningsarbetet. Detsamma gäller försäkringskassan som betalar ut det statliga tandvårdsstödet och som brottas med liknande problem som regionerna. Det är bra om Socialstyrelsens granskning leder till ökad tillsyn av tandvården både gällande regionerna och försäkringskassan. I tillsynsarbetet är det angeläget att involvera patienterna.
